Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Göteborgsbiennalen visas på flera platser i staden

Göteborgs internationella konstbiennal kretsar i år kring historieskrivning. Dan Jönsson ser fina och intressanta grävjobb men saknar syre i den höga intellektuella luften.

Grupputställning

”A story within a story...”

Göteborgsbiennalen 2015

Röda Sten, Göteborgs konsthall m fl platser i staden. Visas t o m 22/11.

Trettondag jul 1985 direktsände Sveriges Television en gudstjänst från brukssamhället Robertsfors i Västerbotten. Det var högkonjunktur för den svenska antiapartheidrörelsen, och i sin predikan tog pastorn tillfället i akt att rikta kritik mot den syntetiska diamanttillverkning som då bedrevs på orten av det sydafrikanska företaget De Beers.

Det var modigt gjort, och liksom visselblåsaren Ingvar Bratt i Bofors vid samma tid fick han och hans familj betala priset i form av vandalisering och trakasserier.

Den kontroversiella tv-predikan ligger och pyr som en glöd i Sara Jordenös tonsäkra och mångskiktade dokumentärinstallation ”Diamond people”. Med hjälp av film, fotografier och arkivmaterial återvänder Jordenö till fabriken där hon själv hade sitt första jobb som tonåring, klär sig i sina gamla arbetskläder och borrar tålmodigt och precist i komplexa frågor om klass och identitet, civilkurage och solidaritet.

Jordenös fina projekt tänker jag mig måste vara så nära man kan komma det perfekta exemplet på vad Göteborgsbiennalens curator Elvira Dyangani Ose menar med en ”berättelse i en berättelse”. Ett exempel på historieskrivning där ett till det yttre känt förlopp – som globaliseringens inverkan på ett svenskt brukssamhälle – berikas när man ger rum åt andra röster, andra perspektiv.

Så får det förflutna nytt liv, blir motsägelsefullt och tvetydigt. Till exempel frågar jag mig nu om det inte finns en latent konflikt mellan civilkurage och solidaritet. Pastorn kastade sin moralpredikan i ansiktet på församlingen utan att de kunde svara, säger Jordenös berättarröst, och det ligger något i det. Samtidigt som den kollektiva solidariteten blev en undanflykt för att slippa se sin egen roll i det globala förtrycket. Och förstås, ta konsekvenserna.

Den här sortens historiska grävjobb är det gott om på årets biennal, men det är bara glimtvis det blir så levande och angeläget som hos Jordenö. Jämfört med förra upplagans lekfulla tema känns 2015 års version som en återgång till den akademiska ordningen: inte mycket att titta på alltså, men desto mer att läsa.

Mest visuellt blir det på Röda Sten, där man leds in i utställningen genom Kader Attias dunkla passage där takets ståltrådsnät belamras med sopor – inspirerat av situationen i palestinska Hebron, där de judiska invånarna löser sitt avfallsproblem genom att kasta ner skräpet på de arabiska basargatornas tak.

Här blir passagen en suggestiv ingång till det magnifika utställningsrummet där Angela Ferreiras stora flyttlådor blir behållare för en berättelse om den kaotiska avkoloniseringsprocessen i södra Afrika, och med Shilpa Guptas sjungande version av den indiska självständighetsförklaringen som ett ödsligt soundtrack.

Det är vackert, och det hade behövts mer av den sortens effekter för att få lite syre i den höga intellektuella luft som i övrigt präglar biennalen med all sin finurliga institutionskritik, sina identitetspolitiska dokumentärer och sina ilskna, postkoloniala dekonstruktioner av utställningstexter.

Missförstå mig inte, verken ­håller genomgående hög professionell klass och jag ser med lika stort intresse Maryam Jafris formstudier av självständighetsceremonier i tredje världen som Coco Fuscos film om den kubanska dissidentrörelsen, eller Arvo Leos om den inuitiske konstnären Pudlo Pudlat.

Men som helhet, och som utställning, blir det för kompakt. Några få verk sticker ut på ett uppfriskande sätt: Immaculada Salinas drastiska komprimeringar av gamla fotoalbum är ett sådant, ett annat Jacob Kierkegaards underbara rekonstruktioner av sorgsna barnlekar.

De är dock undantag, välgörande avbrott i ett seminarieflöde där bidragen i längden blir för likartade både i ton och estetik. Det är oavbrutet intressant, men aldrig riktigt utmanande, och jag längtar starkt efter något som vågar bryta med all denna klädsamma subversivitet. Något som inte bara vill förbättra den historia som redan finns. Utan berätta något annat.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.