Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

Humor i stället för ilska på Liljevalchs

Kul. Det är ledordet när Liljevalchs öppnar sin vårsalong i dag. I år är antalet antagna verk särskilt många och de anrika lokalerna vibrerar av kitsch, färg och fantasi.

Bara man vill går det att uttyda ett antal tendenser bland de 315 verken på Vårsalongen 2013. Trots det explosionsartade intresset för foto syns bara ett fåtal fotografier på väggarna. Det är också ont om grafik. Däremot hittar man en hel del måleri, mer än vanligt. Och så dyker det upp dödskallar lite här och var.

Men det lilla och rätt illa sedda ord som bäst sammanfattar intrycken när Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall, visar runt bland verken är ändå ”kul”. Det är en salong som präglas av färg, fiffigheter, fantasi, hysterisk kitsch och ett påfallande gott humör.

Det är också tanken, förklarar Castenfors och ser förtjust ut.

– När man kommer hit ska det vara som ett gottebord. Det ska vara generöst, spretigt och brötigt. Annars tycker folk att det är tråkigt. I det här fallet tycker jag att man ska ge folk vad de vill ha. Man ska göra det kul.

Är man lagd åt det hållet går det förstås att tolka ordet kul som en synonym till banalt. Men det håller inte Castenfors med om.

– Nej. Men okej då, det kanske snarare är energi det handlar om. Man ska känna en energi bland verken. Det ska hända någonting.

Inom konstvärlden i stort har den senaste tiden präglats av provokationer och aktivism. Men dessa strömningar märks inte alls i årets salong.

– Jämför man med exempelvis Anna Odell så är det här betydligt snällare.

Mårten Castenfors visar vägen till ett rum som är helt vikt åt videokonst.

– Här ska vi nog ha en liten varningsskylt. Det här verket skulle möjligen kunna ses som en provokation. Men det är det inte. Det finns ingen ilska här. Det är ett gäng queerfeminister som avdramatiserar sitt underliv, säger han och pekar på två skärmar där verket ”Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu” visas.

På den ena tv-skärmen visas ett kvinnligt underliv som sjunger med hjälp av en finurlig marionettliknande teknik. Ungefär som en mimande popstjärna. På den andra tv-skärmen syns en grupp kvinnor i glatt samspråk om själva genomförandet av verket.

Castenfors suckar vänligt angående pratet om provokationer och konstnärliga molotovcocktails.

– Jag är ju i grunden en romantiker. Jag tillåter mig, med 25 års erfarenhet av branschen, att bli berörd, säger han och stryker försiktigt över en skulptur i trä av Inga Hjohlman från Viksjöfors.

Den föreställer en kalv på darriga ben med yrvaken blick. Castenfors tittar ömt på varelsen och kallar den för gullig.

Djupt i lokalernas inre står Karl Magnus Petersson från Halltorp med en borrmaskin i handen. Han ser trött ut. Nästan tre veckor har han arbetat med att färdigställa sitt verk ”Arkipelag 2”, ett myllrande modellbygge i skala av ett påhittat Östersjölandskap.

– Modellerna har jag hållit på med i två år. Bergen är skulpterade i lättbetong. Sedan är det mycket glas, papper, trä, MDF-board. Den här soptunnan är delvis gjord av en sådan där liten grej som man får grädde i på flyget, säger han.

Detaljrikedomen i Peterssons värld är överväldigande. Här finns rödmålade stugor, en militäranläggning, en lotsstation, träd, en fyr med ett roterande ljus, en sekelskiftesherrgård och ett fiskeläge. Bland mycket annat.

Har det funnits tidpunkter då du ångrat dig?

– Ja. Nu till exempel.

Kommer du att sätta upp en skylt som säger att den som har sönder något blir misshandlad av konstnären?

Petersson gapskrattar.

– Bra idé!

Stämningen i landskapet är spöklik. Inga människor syns till. Det enda som skulle kunna tolkas som ett tecken på liv är några utspridda ljuskällor. En lyktstolpe här. En lampa på en förstubro där.

– Det finns något kusligt över nedsläckta hus där bara några kalla ytterlampor lyser. Det är på något sätt ännu mer kusligt än om det varit helt nedsläckt, säger Petersson.

Den första salongen slog upp portarna på Djurgården i Stockholm den 21 april 1921. Utställningen var länge en lekyta framför allt för amatörer. Men med tiden har amatörerna i allt högre utsträckning ersatts av mycket hantverksskickliga konstnärer.

Mårten Castenfors använder ofta begreppet ”genomfört” när vi vandrar genom salarna över de vänligt knarrande trägolven. Han uppskattar det genomförda.

– De flesta av de medverkande har någon form av utbildning. Visst, det finns fortfarande en och annan renodlad amatör. Men andelen amatörer är mycket färre. Samtidigt är det bara fler och fler som söker. Nu ligger vi runt 2 200 som söker, säger Castenfors.

Vårsalongen i siffror

315 Antalet antagna verk. Förra året antogs 264 verk.

8 317 Antalet inskickade verk som synats av juryn.

87 Så gammal är den äldsta deltagaren.

19 Så gammal är den yngsta deltagaren.

42 Medelåldern på deltagarna.

Deltagarna består av 80 kvinnor och 77 män. Måleri dominerar överlägset som teknik med 141 verk. Skulptur kommer tvåa.

I år bestod juryn av Päivi Ernqvist, Ulf Kihlander, Monica Larsen-Dennis och Lena From.

Vårsalongen visas från och med i dag till den 24 mars på Lilje­valchs konsthall i Stockholm.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.