Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/jessica-kempe-konstens-oberoende-stallning-aker-ut-i-solvesborg/

Konst

Jessica Kempe: Konstens oberoende ställning åker ut i Sölvesborg

Louise Erixon, kommunordförande i Sölvesborg. Foto: Johan Nilsson/TT

I Sölvesborg har Samstyret nu klubbat SD:s konstprogram som ger de styrande politikerna rätt att bestämma vilken bildkonst som ska köpas in. Ut åker konstens oberoende, skriver Jessica Kempe.

Etnisk rensning går hand i hand med estetisk rensning. I Sverigedemokraternas principprogram odlas fortfarande den etnonationalistiska fantasin om givna särartsfolk lika skyddsvärda som rödlistade djur- och växtarter. Åt varje folkgrupp en nation, ett språk, en kultur. För att odla fram den tänkta svenska särarten måste oönskade människor och ovälkomna kulturer sorteras bort. Eller assimileras helt.   

I Sölvesborg har nu Sverigedemokraterna med stöd av Moderaterna, Kristdemokraterna och det lokala SoL-partiet fått mandat att upprätta sitt etniska och konstestetiska idealrike. I måndags kväll antog Sölvesborgs kommunfullmäktige inte bara det SD-ledda Samstyrets beslut om stopp för nyanlända, asylbostäder i andra kommuner, minskad modersmålsundervisning och avgiftsbelagda tolkar. Det var väntat.

Det oväntade var Samstyrets klubbade konstprogram. Som första kommun i efterkrigstidens Sverige, törs jag påstå, antog Sölvesborgs kommunfullmäktige denna kväll ett konstprogram som ger de styrande politikerna rätt att bestämma vilken bildkonst som ska köpas in och visas på kommunens gator och torg, institutioner, skolor och sjukhus. 

Men inte bara det. Den politiska makten ges också uppdraget att ideologiskt styra över den offentliga bildkonstens stil, form och innehåll. Så här närmare bestämt: ”När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö sättas framför utmanande samtidskonst.”

Ut åker konstens oberoende och principen om politiken på armlängds avstånd till kulturen. Inga prioriterade pengar till gränsöverskridande, poetisk och undersökande samtidskonst. Ut åkte även enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning av kommunernas offentliga byggande. 

I Sölvesborg ska nu medborgarnas föreställda särart stärkas med hjälp av etnonationalistiska konstideal och antimodernistisk kampanjretorik.

”Beklämmande.” ”En påminnelse om 1930-talet och om dagens situation i Ungern och Polen.” ”Konsten måste få vara ett smörgåsbord”, löd oppositionens smärtsamt relevanta invändningar i kommunfullmäktiges direktsända debatt.  

Att smycka en miljö med tidlös och klassisk konst kan tyckas behagligt och harmlöst. Men det är ingen ofarlig idé. Konst är alltid tidsbunden. Att med fantasin om en evig, ren, ordnad och begriplig klassisk stil rädda konsternas tänkta nationella identitet från den moderna konstens föreställda förstörelse har varit ras- och kulturnationalismens retorik i över hundra år. Svenska Dagbladets konstkritiker August Brunius var inte ensam om att i början av 1900-talet se den expressionistiska konsten som ett ”hot mot den svenska konstens nationella särprägel” därför att färgens herravälde tilläts segra över avbildning, detaljer och igenkännbar form. 

I dag på 2000-talet drivs den proklassiska konstpropagandan av den internationella organisationen ARC-Art renewal center i uttalat syfte att få världen att vakna upp ur modernismens mardrömslika avvikelser och återföra den avbildande konsten till mänskligheten.       

På min fråga till SD:s kommunordförande Louise Erixon om vad som kännetecknar klassisk och tidlös konst får jag svaret i form av den nu välbekanta hot- och motbilden: Samstyret har ingen avsikt att köpa in menskonst och makaber rondellkonst för skattebetalarnas pengar. På frågan till Samstyret vad samtidskonsten utmanar, får jag inga svar.