Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Keramiken – en ny och kreativ arena

Nu har Stockholms gallerier dragit i gång vårsäsongen. Bo Madestrand ser tre starka utställningar med fenomenala keramiska skulpturer.

UTSTÄLLNINGAR

”Slottet”

Klara Kristalova

Galleri Magnus Karlsson. Visas t o m 12/2.

 

”Medusas flotte”

Susanne Larsson

Susanne Pettersson Gallery. Visas t o m 18/2.

 

”The magical circle”

Lotta Antonsson och Haidar Mahdi

Hangmen Projects. Visas t o m 18/2.

Tre Stockholmsgallerier inviger vårsäsongen med keramiska verk. Det är knappast en slump, utan visar med all önskvärd tydlighet vart vindarna blåser just nu. Keramiken, tidigare hänvisad till en undanskymd tillvaro på kollektivt drivna hantverksgallerier, har blivit trendig och ett attraktivt samlarobjekt.

Detta kan man lätt ironisera över, men i själva verket är det förstås en positiv utveckling. Den som följt konsthantverket över tid vet att det är en kreativ och vital arena, som vidgar samtidskonstens uttrycksmedel och ifrågasätter givna hierarkier mellan konst och hantverk.

En veteran i sammanhanget är Klara Kristalova, som på senare år har fått ett internationellt genombrott med sina surrealistiska skulpturer. Med sin nya, fenomenalt gestaltade utställning på Galleri Magnus Karlsson befäster hon sin status som en av vår tids främsta samtida konstnärer.

Kristalovas motivvärld känns igen från hennes senaste större presentation i Stockholm, på Bonniers konsthall 2012. Här finns människor med åsnehuvuden, sovande kaniner i byxor, en sol som sväljer en människokropp, bläckfiskar med kvinnohuvuden, blommor med ansikten och andra motiv som hämtade ur surrealismens rekvisitaförråd.

Men Kristalovas feberartade, drömskt absurda figurer slinker ledigt förbi surrealismens slitna klichéer och siktar in sig rätt på det kollektiva undermedvetna. Tagna var för sig är verken närmast ikoniska i sin slagfärdighet. Som kollektiv i galleriets suggestivt ljussatta installation på ett rufft hopsnickrat, svart podium i form av ett torn eller ett berg ger de ett myllrande, hallucinatoriskt intryck. Det är som en tredimensionell iscensättning av någon av den medeltida konstnären Hieronymus Boschs helvetesvisioner.

Samma tendens återkommer i än högre grad i Susanne Larssons utställning på Susanne Pettersson Gallery. I sina verk har Larsson översatt klassiska målningar från antiken och framåt till tredimensionella keramiska skulpturer.

Det är ett hantverksmässigt uthållighetsprov, som visar Larssons enastående tekniska förmåga. Här finns bland annat en skulptural variant av Théodore Géricaults målning ”Medusas flotte” från 1800-talets början, där de skeppsbrutna sjömännens ångest får fysisk gestalt i den grågrönglaserade leran.

Larsson har framför allt valt ut dramatiska och mytologiska verk, där hundar och krokodiler attackerar människor, ormar ringlar sig fram i gräset och Sankt Göran slåss mot sin drake. Mästerstycket är en detaljrik iscensättning av Francisco Goyas ”Sardinens begravning”, där självaste Kalle Ankas ansikte skymtar fram i människomassan.

Ur ett hantverksperspektiv finns inget att invända mot dessa keramiska repliker. Men vad har de att säga oss i dag? Jo, att människans ångest inför det okända, inför krig och politiska omvälvningar är densamma i dag som på medeltiden. Medusas flotte blir därmed en symbol för de människor som färdas över haven på jakt efter trygghet i vår egen tid, med överhängande risk för det egna livet.

En välkommen återkomst i Stockholms gallerivärld är Lotta Antonsson, som framför allt arbetat som professor i fotografi i Göteborg de senaste åren. Hon fick sitt genombrott i 90-talets början med en serie samplade bilder som ifrågasatte kvinnans objektifiering, en diskussion som då var relativt ny och kontroversiell.

Tjugo år senare har hon börjat arbeta mer skulpturalt och rumsligt. På Hangmen Projects täcker hon över ögonen och könen på kvinnor i mjukporriga 70-talsbilder med snäckskal och ametister, i en lika poetisk som politisk dekonstruktion av den manliga blicken.

Utställningens mittpunkt består av en installation med snäckor, ädelstenar och högblanka, svarta podier som både refererar till modernismens geometriska objekt, new age-filosofin och fotografins kemiska process.

På Hangmen Projects ställer Antonsson ut tillsammans med Haidar Mahdi, som också han arbetar med kolsvarta podier. Hans keramiska verk har en dunkel, mystisk utstrålning, och bygger ofta på en ockult ikonografi. Det är ett möte mellan två generationer och två konstnärliga uttryck, men de båda konstnärerna förenas i en stark materialkänsla och verkens fysiska närvaro i rummet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.