Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

Konstrecension: Allt blir ett flöde hos Madeleine Hatz – verk på verk

Sebastian Johans om Madeleine Hatz ”Sånger från underjorden” på Konstakademien.

Utställning

”Sånger från underjorden”

Madeleine Hatz

Konstakademien, Stockholm. Visas t o m 19/11

Intensiteten i Madeleine Hatz färger drar mot det överväldigande. Extra allt, kunde vara receptet för det trettiotal målningar som hänger i tre stora salar på Konstakademien.

Uttrycket studsar mellan olika poler. Världsfrånvända ytor av impressionistisk lycka kolliderar med rasande massor av expressivt svingande svart, rött, gult, grönt.

Att betrakta bilderna på håll känns som att sväva på ett betryggande avstånd över en vacker men orolig värld. När man går närmare tränger de hårt bearbetade ytorna undan färgens snabba, sockerstinna sensation. Merparten av målningarna i ”Sånger från underjorden” har partier där bilden lämnar det tvådimensionella och reliefartat stiger från ytan som en topografisk karta.

Material som malda bildäck, pimpsten, papier maché, sand och säckväv ger struktur och får dukar och papper att kränga. De väcker ett taktilt begär att få röra bilderna.

Materialen och den på sina ställen väldigt höga detaljnivån för tankarna till modelljärnvägar. Med tillägget att det frustande och abstrakta utförandet antyder en hemmakonduktör hög på antingen svamp eller yoga.

”World map II”.
”World map II”. Foto: Jean-Baptiste Béranger

New York-baserade Madeleine Hatz arbetar i en närmast holistisk anda. En del av konstnärskapet består av aktivism och performance. I den illegala interventionen ”Red Fountain” 2005 färgade hon exempelvis vattnet i fontänen utanför Rockefeller Center blodrött i protest mot USA:s anfallskrig i Irak.

Målningarna är konkretiserade minnen och ska förmedla energier från händelserna. Ibland bygger de bokstavligen på lämningar som blivit över från ett performance.

Allt blir ett flöde hos Madeleine Hatz. Lager på lager. Verk på verk. Det gör också att det inte blir något större problem att graden av skärpa i de enskilda verken varierar något.

Men man kan också strunta i rörelsen mellan verken och konstnärens olika fält. Det räcker egentligen bra att själv röra sig genom den lagom glesa hängning och doppa huvudet i de mest lockande kaskaderna av färg.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.