Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/konstrecension-arthur-jafa-pa-moderna-museet/

Konst

Konstrecension: Arthur Jafa på Moderna museet

Arthur Jafa ”Self Portrait”, 2016. Foto: Arthur Jafa/Gavin Brown's enterprise

Arthur Jafa fångar den institutionaliserade rasismens design och kameralins, skriver Frida Sandström om hans utställning på Moderna museet. 

Det påminner om snabba hjärtslag. Strax innan takten slår an ersätts en stillbild med en annan. En underliggande basgång tycks pressa dem framåt, en efter en. I hastigheten sammanblandas bilderna på min hornhinna. Ansikten, blickar, mikroskopiska celler och himlakroppar som tycks förtäras av en inre eld – om de inte redan är kvävda och slocknade. Kroppar som var eller är vid liv, i rörelse.

Jag befinner mig längst in i den amerikanska konstnären Arthur Jafas utställning ”Några ytterst osannolika, men extraordinära överlämnanden” på Moderna museet i Stockholm. Videoverket APEX (2017) dryga åtta minuters sekvens upprepas otaliga varv, liksom Robert Hoods minimala techno som konstnären lånat. Tonernas rappa slag kapitulerar skillnaden mellan hornhinna och trumhinna och när jag vänder mig om för att gå vidare följer filmen med. Bilderna ljuder i min kropp och påminner mig om att de också har en sådan. Att de lever vidare, rör sig och låter liksom jag själv. 

Arthur Jafa: ”Mix 1-3 constantly evolving”, 2017 Foto: Arthur Jafa/Gavin Brown's enterprise

Strax innan utgången vecklar Apex Grid (2018) ut ett stort rutnät av arkivbilder – från populärkultur, till mode och journalistik – monterade på en aluminiumyta som täcker väggen. Jag noterar att samlingen som låg till grund för APEX har vuxit och roar mig med att leta efter nytillskotten. Men egentligen är det inte så förnöjsamt. Kännetecknande för Jafas bildvärld är de monstruösa gestaltningar av svarthet som utmärker en västerländsk och i synnerhet amerikansk bildkultur. Inför en dominerande blick förvrids kroppen, om det inte redan skett genom motsvarande fysiska övergrepp. 

Utställningen fångar den institutionaliserade rasismens design och kameralins, men det är inte alltid som vrångbilden av en svart människa kommer utifrån. I flera av Jafas bild- och videomontage tycks distorsionen också vara en motståndshandling. Det gäller även de av Jafa inbjudna konstnärerna Ming Smith, Frida Orupabo och Missylanyus – konstnärer från olika generationer, som alla kullkastar den fotografiska bildens vita formalism. För Jafas del är denna kullkastning synnerligen musikalisk, och i fyrakanalsvideon Mix 1–4, constantly evolving (2017) flätas svarta människors coversång samman med bilder av offer för polisvåld. I montaget omfamnas de stumma kropparna av amatörvideor där sångarna gör kameran och världen till sin. 

Frida Orupabo, Untitled, 2016-2017 Foto: Frida Orupabo

Jafa hittar det mesta av sitt material på internet. I ett längre flöde som mycket riktigt ”ständigt förändras”, omförhandlas även föreställningen om att en särskild avsändare eller betraktare skulle kunna äga en bild, eller tolkningen av denna. Istället fylls utställningen av ett cirkulärt bildrum, och i klippet mellan bilderna ljuder rörelsen som de delar – filmen själv. Jafa kallar det för ”svart visuell intonation”, vars oregelbundna, otempererade upprepningar enligt honom påminner om svart röstintonation. 

Medan musikens experimentella falanger såsom jazz, hiphop och techno har präglats starkt av svart kultur, är den svarta filmens historia mindre framträdande. Istället har fotografi och film varit centrala verktyg för den sena kolonialismens framfart och historieskrivning. Det är just denna visuella ordning som Jafa tillintetgör i sina videomontage, som till skillnad från de ryska pionjärerna inte staplar bilder på varandra. Istället låter han bilderna ljuda samman i en rytmisk allmänning, där ett ordlöst bildflöde omöjliggör varje försök att utstaka en narrativ riktning eller subjektiv tolkning.

Arthur Jafa: ”Mickey Mouse was a Scorpio”, 2016. Foto: Arthur Jafa/Gavin Brown's enterprise

Så bör också ”Några ytterst osannolika, men extraordinära överlämnanden” förstås, som här visas i sin tredje upplaga och på ytterligare en större konstinstitution. På Moderna museet både förvaltas och förändras konstens historia, och ännu kvarstår en del arbete. Även för betraktaren, som här måste göra varje bild till sin. Inte tvunget genom identifikation eller ägande – utan som en delad, materiell angelägenhet bortom utställningen själv. Bara så blir ett slag till en rytm. Det slår an om och om igen, och ljuder sedan bortom skådeplatsen.