Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Konstrecension: Beth Laurin smälter samman konst och liv på Index

Magnus Bons om Beth Laurin ”Provisorium”.

Utställning

”Provisorium”

Beth Laurin

Index Stockholm. Visas t o m 3/12.

Beth Laurins retrospektiva presentation på Index är fylld med en mängd olika föremål, både upphittade och skapade. Här finns torkade löv och stora skulpturer, teckningar och fotografier, montrar med tidningscollage och minneslappar. Ordningen är visserligen stramare än röran som råder i en konstnärsateljé, men arbetsprocessen är ändå tydligt i fokus.

Ett metallglänsande objekt står lutat mot en vägg. Otymplig och liksom tillfälligt placerad pockar formen på min uppmärksamhet. Jag associerar till en sko, men lika gärna till en gåtfull gestalt. Den tunna och skrovliga reliefen tycks samtidigt skör och kraftfull.

I en monter intill återfinner jag samma abstrakta form, fast i mindre storlek. Här gjord av ett blankt papper, kanske från en förpackning av något slag. Hur förhåller sig föremålen till varandra? Instinktivt uppfattar jag inte det ena som mer betydelsefullt än det andra – det rör sig inte om en skiss och ett färdigt verk, utan om två självständiga objekt. Intrycket förstärks genom att de andra föremålen i montern delar samma osminkade exklusivitet.

Laurin arbetar inte med hierarkier, utan hellre med föremålens närvaro. Hennes objekt framträder med en lustfylld precision. Och med den klarvakna logiken hos drömmar. Nyfiket och intensivt skapar Laurin förbindelser som obehindrat förflyttar sig mellan verken. Var kommer denna märkliga känsla av lätthet egentligen ifrån, när utställningen som helhet framstår som allt annat än flyktig?

Här finns fotografier av ett blått duntäcke och den rynkiga ytstrukturen hos en läderväska, av ett torkat löv som ringlat ihop sig och en knuten hand i närbild. Vecket, huden, det yttersta lagret och spiralen är några av Laurins grundformer. Beskrivningar av intima ytor och hårdnande skal.

Jag kommer att tänka på vad Clas Oldenburg en gång skrev i ett manifest: ”Jag är för en konst som är politisk-erotisk-mystisk, som gör något annat än att sitta på ändan i ett museum.”

Hans formulering fångar även något väsentligt i Laurins attityd till konst. I likhet med Oldenburg undersöker hon vad som uppstår mellan skalförskjutningar av bilder och objekt, och försöker utvinna något värdefullt ur låga material.

Och inte hittar man Laurins konst på ett museum heller. Även om hon på senare tid uppmärksammats alltmer, och i år fick Stockholms stads kulturpris, är det betecknande att Laurins retrospektiv produceras av den till ytan förhållandevis begränsade konsthallen Index. Dess anseende är högt men en större institution borde ha tagit sig an uppgiften. Laurins konst är värd en bredare publik, hennes verk fördjupar bilden av samtiden.

Ändå är det inte helt enkelt att peka på vad hennes konst betyder, vilka processer den orsakar och är resultatet av. Hos Beth Laurin smälter konsten och livet samman, antagligen för att de aldrig varit skilda åt. Och inte kan vara det. På Index visar hon upp sitt tankerum, en gåva för oss betraktare att förvalta.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.