Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Konstrecension: HI-gruppens möbler som en flaskpost från det förflutna

Utsökta skatter. HI-gruppens möbler visar vad hållbarhet är. Ola Andersson skriver om ”HI-gruppen – hantverk i plaståldern” på Arkdes.

Utställning

”HI-gruppen – hantverk i plaståldern”

Arkdes, Stockholm. Visas t o m 19/11.

 

Arkdes nya utställning om möbelkonstnärerna i HI-gruppen, tillsammans med den föregående om Josef Frank, är ett efterlängtat tecken på att före detta Arkitekturmuseet lämnat sina mörka år, präglade av dåliga chefer, usel arbetsmiljö och patetiska utställningar, bakom sig.

Här lyfter man fram skatter ur museets guldgruva till samling, precis som vi har rätt att förvänta oss, ihop med framletade exemplar av HI-gruppens produktion i privat ägo. I samband med utställningen utges även en välgjord bok, författad av Johan Örn och formgiven av Johannes Molin (Arkdes/Carlssons).

Den enda minuspoängen är att möblerna exponeras på ett sätt som gör det svårt att komma nära en del av dem, vilket om någon gång vore befogat här. Att vi inte kan få sitta i den vackra soffan av Gösta Engström, John Kandell och David Sjölinder, som står mitt i rummet, får väl accepteras. Men de utsökta sammanfogningarna och raffinerade detaljerna kräver närstudium, vilket inte är möjligt i denna uppställning.

Men det är en randanmärkning. Det här är en utställning för alla som är det minsta intresserade av möbelkonst.

HI-grupen bildades i januari 1959 då sju män och en kvinna samlades till ett möte på ett arkitektkontor i Gamla Stan i Stockholm. Fem var inredningsarkitekter, två snickarmästare och en plåtslagarmästare.

Inredningsarkitekten Lars-Erik Ljunglöf förklarade sin och kollegan Stig Lönngrens idé: tillsammans skulle de skapa möbler och inredningar som kunde mäta sig med de som gjordes av danska arkitekter och hantverkare.

Danskarna var mycket framgångsrika både i Sverige och internationellt. Nu gällde det att bevisa att svensk möbelkonst kunde hålla samma nivå. De kallade sig HI-gruppen, där H stod för hantverkare och I för inredningsarkitekter.

Det verkade inte vara en omöjlig uppgift. Under femtiotalet hade svensk arkitektur och möbelkonst utvecklat en hög nivå. Inte minst i samband med en våg av kyrkobyggande som landet inte hade sett maken till sedan medeltiden. Flera av medlemmarna i HI-gruppen hade också arbetat med kyrkoinredningar. Tannefors kyrka i Linköping inreddes av John Kandell, som också ritade inredningen i Sjömanskapellet i Helsingborg, tillverkad av snickarmästaren David Sjölinder. Denne tillverkade också inredningen i Olaus Petri kyrka i Stockholm, ritad av HI-gruppens initiativtagare Lars-Erik Ljunglöf och kollegan Hans Kempe.

Precis som i kyrkobyggandet kännetecknas HI-gruppens modernism av skepsis till moderniteten. Idealet var hantverket, inte industritillverkningen. Det tidlösa snarare än det samtida. Det sakliga och sparsmakade, inte kommersialism och konsumtion.

Det var deras svar på en fråga som hängde i luften. Hösten 1960, några månader efter HI-grupen hade haft sin första utställning, lanserade inredningsarkitekten Lena Larsson det nya idealet ”köp, slit och släng”. Gamla ting skulle inte vårdas utan kastas bort.

Mot detta ställde HI-gruppen förfinat hantverk och en sträng, snudd på puritansk formkänsla. Naturligtvis tog ”slit och släng” hem spelet. En ny, ung och radikal generation såg hantverksmöbler som något förlegat och odemokratiskt. Saker som var avsedda att ärvas i generationer var det sista de var intresserade av. Bara industriproduktionen kunde göra ting för folket.

Det hade de förstås rätt i. Industrialiseringen var förutsättningen för att höja levnadsstandarden i Sverige till en av världens högsta. Miljonprogrammet lyckades med industriella metoder avskaffa bostadsbristen. Idén om ”slit och släng” gjorde Ikea och H & M till globala varumärken. För dem som inte sveptes med i den radikala tidsandan var inte HI-gruppens stränghet alternativet, utan Svenskt Tenns lekfullhet och sensualism.

1966 hade HI-gruppen sin sista utställning. Hösten 1970 beslutade de sig för att lägga ned. Kvantiteten hade vunnit över kvaliteten. HI-gruppen försvann in i glömskan.

Men i dag, femtio år senare, känns deras hållning som ett välkommet motgift till den billiga lyx som dagens obildade borgerlighet frossar i, med ljusa och fräscha kulisser av vit färg och spackel på gipsskivor och plåtreglar, byggda av billig, importerad arbetskraft.

När begreppet ”hållbarhet” tycks helt tömt på innehåll och reducerat till en tom fras, kommer HI-gruppens möbler som en flaskpost från det förflutna med ett viktigt meddelande. Begreppet hållbarhet kan trots allt betyda något. Kärleken till tingen kan manifestera sig i innerligt hantverk i stället för konsumtionslusta.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.