Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

Konstrecension: Kraftgivande rörelsekonst på ”Public movement”

Dans, konst och politik står i fokus för ”Public movement” på Moderna museet i Malmö. Ett utställningsprojekt som gör Jessica Kempe upprymd.

Grupputställning

”Public movement: om konst, dans och politik”

Moderna museet, Malmö. Visas t o m 18/2 2018.

I min kommun kan vuxna inte gå ut och dansa. Det finns inga dansställen. Möjligen pågår svartdans på någon krog som inte har råd med danstillstånd och särskilda ordningsvakter. Att delta i kursverksamheternas danspass går förstås bra, men det räknas som idrott och är inte samma sak.

Bara i filmen, konsten och reklamen är det tillåtet att dansa överallt och hur som helst. När musikalen ”La La Land” svänger om på parkeringsplatser och biltak och när musik- och humorgruppen De Vet Du breakar loss vid pantåtervinningen föreställer dansen en ställföreträdande frihetsdröm.

Verkligheten är inte lika tillåtande. I Sverige är det fortfarande illegalt att spontandansa på gator, torg och krogar. Trots att riksdagen år 2016 tog beslutet att avskaffa kravet på danstillstånd har regeringen ännu inte ändrat den föråldrade ordningslagen 1993:1617 där oreglerad dans på offentliga platser definieras som oordning, disciplinbrott och inkorrekt beteende.

Om just det här, om den sorgliga motsättningen mellan samhällets krav på kroppens underordning och människans behov av att få röra sig fritt, om glappet mellan att utöva dans och att konsumera dans, handlar utställningen ”Public movement – om konst, dans och politik” som nyligen öppnade på Moderna museet i Malmö.

Den gör mig både bedrövad, upprymd och klartänkt. Lycklig därför att den med sina många film-, performance-, workshops-, projekt- och installationsverk av 15 internationella konstnärer visar hur snabbt bildkonst, dans och musik bildat en växande motståndsrörelse – mot styrning av människans kropp och utrymme, gränser och språk.

I utställningens mitt möts två laddade historiska spår. I det ena rummet skildrar arkivmaterial och intervjuer hur bögaktivisterna i Köpenhamn i början på 1970-talet iscensatte dansaktioner på Rådhusplatsen i protest mot den danska lagen som förbjöd samkönade par att dansa med varandra i offentlig miljö. En innerlig påminnelse som nu nytolkats i Conny Karlsson Lundgrens danskoreografi ”(Dissident) Dance actions” i samarbete med koreografen Dinis Machado.

Vägg i vägg visas Klara Lidéns stilbildande videoklassiker ”Paralyzed” från 2003 där en ung kvinna kastar av sig sina yttre attribut för att med en vild och beslutsam dans ta en hel tunnelbanevagn i besittning. En dåtida NUG. När Oliver Herring lät sitt team (2007) dansa med kvarterets barn och grannar, lyktstolpar och ledstänger framstår hans projekt mer vänligt socialskulpturalt än upproriskt.

Samtidskonstens dansuttryck tycks ha dragit sig bort från det expressionistiska till det mer koreografiskt kontrollerade och strukturanalytiska. På gott och ont. När konstnären Emily Roysdon i videoinstallationen ”Sense and sense” (2010) lägger sig ner mitt på Sergels torg bryter hon förstås mot den disciplinära regeln att gå upprätt. Fast samtidigt inte. Liggandes på sidan tar hon sig långsamt fram med rörelser som imiterar gåendets. Med avvägda avvikelser görs samhällets rörelsenormer synliga. Lika elegant och exakt utformade i Maria Hassabis performanceverk där hon formar sina dansare till levande skulpturer på oväntade offentliga platser.

Nej, man lägger sig inte ner. Men det är precis vad konstnären Eglè Budvytytès vältränade och prydliga manstrupp gör när hon i sin performance ”Choreography for the running male” skickar ut den på joggningsrundor genom världsstäderna. Så också i Malmö, där männen snart bröt maskulinitetens korrekta beteende genom att lägga sig raklånga på trottoaren eller slå händerna för ansiktet.

Fast utställningens starkaste verk innehåller en både obändig expressionism och sträng regi. I filmen ”Homeland” (2017) förvandlar den turkiske konstnären Halil Altindere den förtvivlade flyktingströmmen till Europa 2015 till en animerad dans- och musikvideo. Det kan låta spekulativt, men är djupt humanistiskt. Med rapparen Abu Hajar och hans akrobatiska följe återfår den flyende sin kraft och sitt människovärde. Oförglömligt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.