Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Konstrecension: Krigsbilder med sprängkraft på Bonniers konsthall

Höstens utställning på Bonniers konsthall borrar i krigets bilder och hur vi människor kan processa dem. Det är tungt men starkt och verkningsfullt, tycker Birgitta Rubin.

Utställning

”Bilden av krig”

Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 19/1.

 

– Krig går an, bara det inte blir konkret.

Jag tittar på den norska dramaserien ”Nobel”, strax innan jag ska se Bonniers konsthalls nya utställning ”Bilden av krig”. Repliken fälls av en kollega till löjtnant Erik Riisen, som gjort det fatala misstaget att lite för ärligt beskriva för sin fru vad det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan innebär i praktiken. Han dödar, även på norsk mark – vilket den skakade hustrun även konfronterats med via en medialt uppmärksammad övervakningsfilm.

I Sverige har vi förskonats från krig i århundraden och väl på konsthallen ekar den krassa kommentaren i mina öron. Denna internationella grupputställning handlar just precis om hur den grymma, våldsamma verkligheten kommuniceras via media, hur krigets bilder sprids och påverkar oss människor.

Konstnärer har på olika sätt bearbetat foton, filmer och ljud från nyhetssändningar, tidningar och sociala medier, som rör såväl historiska som aktuella krig. Idag har vi alla konflikthärden i Syrien, Irak och Afghanistan, med dess fortgående humanitära flyktingkatastrof, inbränd på näthinnan.

Jag går genom salarna med ett tryck över bröstet. Men efter hand är det inte konstnärernas myckna bruk av dokumentära krigsbilder som påverkar mig starkast, utan deras vilja att gå ett steg längre. Att på en gång synliggöra vad bilderna faktiskt visar och avslöja vad som döljs bakom kulisserna.

Michael Rakowitz har ihärdigt arbetat med att skapa miniatyrer av samtliga artefakter som stulits från Nationalmuseet i Baghdad. Gå nära inpå, det är helt fantastiska små objekt skapade av lim, arabiska tidningar och gamla mat­förpackningar.


Ett lysande exempel är Phil Collins videoverk ”Hur man skapar en flykting”, där han utan kommentar filmat en kosovoalbansk flyktingfamilj under tiden som pressfolk arrangerar gruppen i lämpliga offerposer.

Ett par verk har kopplingar till Nazityskland. Äldst är raden av reproduktioner från Berthold Brechts kända antikrigsbok ”Kriegsfibel” (på engelska ”War Primer”). Där förenade Brecht egna, satiriska kortdikter med tidningsbilder från andra världskriget, av allt ifrån nödställda judiska flyktingar till en amerikansk soldat som nonchalant röker intill ”the jap he killed”.

Brechts ”foto-epigram” är ett slags manual till hur pressfoton kan ”läsas” och ”översättas”. Hans effektfulla collagemetod är ett grepp som konstnärsduon Broomberg & Chanarin för vidare i det skarpa bokverket ”War Primer 2”. Här presenterat i glasvitriner med valda uppslag, där bilderna är genererade från båda sidorna i det som kallas ”kriget mot terrorismen”.

Alfredo Jaar gör något liknande i en serie med Newsweek-omslag från 1994, där han åskådliggör världssamfundets senkomna reaktion på folkmordet i Rwanda. Jaars texter om det galopperande förloppet står i skärande kontrast till tidningens nyhetsvärderingar. ”Hell on earth” heter det på ett omslag först efter en miljon döda rwandier och två miljoner på flykt.

Enligt Brecht stimulerade krockarna mellan bild och text ett kritiskt tänkande och en större medvetenhet om vad som är verklighet respektive dikt. Inom teatern kallade han tekniken med kontraster och avbrott för ”verfremdungseffekt”.

Många av utställningens konstnärer använder olika sorters collagetekniker i undersökningar av medialiseringens processer. En fruktbar startpunkt är den omfattande medieexponeringen av Vietnamkriget, det så kallade ”vardagsrumskriget”, som amerikanskan Martha Rosler dissekerar allra bäst

En hel vägg täcks av hennes kända fotomontage i sviten ”House beautiful: Bringing the war home” från 1967–72, som blandats med en nyare serie med samma titel från 2004–08.

Här kan ingen undgå de dubbelt synliga sprickorna mellan flotta inredningsfoton med tjusiga modeller och förödande krigsscener med förtvivlade offer. Bildkrockarna är ytterst effektiva och än tydligare i den senare serien. Där skärper Rosler upplevelsen av parallella världar genom att lägga till bilder av bilder på datorer och i mobiltelefoner.

Men Gerhard Nordströms monumentala oljemålning ”Utflykt i det gröna” är minst lika verkningsfull, trots den traditionella tekniken. Nordström hade sett fasansfulla foton från Song My-massakern 1968 och målade in en hög med avrättade människor i en grönskande svensk sommaridyll. De döda ligger i scenens utkant och i centrum, omslutna av en guldram, syns en kärnfamilj picknicka.

Bland de färskaste verken blir jag särskilt tagen av Susan Schupplis video ”Bevismaterial”, med fem olika fall. Plågsammast är sekvenserna från krigsförbrytartribunalen i Haag, där Slobodan Milosevics ifrågasätter bildmaterial från en massaker med den iskalla kommentaren: ”Vad bevisar det? Jag är inte med på bilderna”.

Rabih Mroués ”Den pixlade revolutionen” bygger på en ny form av vittnesmål, de mobilfilmer som postats på nätet under det syriska inbördeskriget. Jag stiger in i videoinstallationen precis när en filmande aktivist får syn på en krypskytt. Någon sekund senare vänds kameran mot taket. Vitt flimmer, tystnad. Mroué analyserar sedan sakligt förloppet, vad bilderna betyder.

Det är skräckinjagande. Samtidigt inger verk som dessa två en förtröstan och beundran inför alla de människor som oförtröttligt sliter med att samla och presentera bevis mot krigsförbrytare. I konsthallens stora sal visas en bråkdel av det mest ihärdiga arbetet; Michael Rakowitz pågående projekt med att skapa miniatyrer av samtliga artefakter som stulits från Nationalmuseet i Bagdad. Gå nära inpå, det är helt fantastiska små objekt skapade av lim, arabiska tidningar och gamla matförpackningar.

För alla som behöver en andningspaus rekommenderas Van Aertryck & Danielsons video ”Because the world never stops”, med ratade klipp från en tv-studio efter avslutad sändning. Det är tio minuters avslöjande underhållning.

Utställningen ”Bilden av krig” är en del av curatorn Theodor Ringborgs avhandling på samma ambitiösa tema – och han har förstått att en så svår men viktig tematik behöver en extra genomtänkt presentation. Det pedagogiska materialet är utmärkt och utställningen i sig tung men verkningsfull. Att några verk har mindre sprängkraft och mer distans är faktiskt bara skönt.

Min enda invändningar är att det ändå är lite för många verk för att man ska orka ta till sig allt under ett besök. Målet är ju eftertanke, att vi ska stå bättre rustade inför bildmässiga manipulationer och få mer insikt om taskspelen bakom, den politiska propaganda som möjliggör krig.

Till utställningen hör ett fristående häfte med poesi på temat krig, tänkt för högläsning. Och faktum är att min starkaste upplevelse på konsthallen är ett ljudverk placerat i den glasade spetsen.

Lawrence Abu Hamdan har arbetat med en akustisk utredning av det syriska regeringsfängelset Saydnaya, där en del av tortyren är totalt mörker och bestraffning av minsta ljud. Verket bygger på de överlevandes hyperkänsliga hörselminnen, så skakande att jag till slut måste rusa ut med händerna över öronen. Oförglömligt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.