Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

Konstrecension: Kvarlevor som pyr av energi

De skånsk-danska situationisterna är mest kända för att ha halshuggit statyn ”Den lilla sjöjungfrun”. Utställningen om 60-talskollektivet är uppfriskande, tycker Dan Jönsson.

Utställning

”Oenighet ger styrka”

Bauhaus situationister 1960–1975

Kristianstads konsthall. Visas t o m 21/7, ­därefter Mjellby konstmuseum, Halmstad

Konsthistorien har minne som en guldfisk. 1973 fick den danske konstnären Jens Jørgen Thorsen statligt stöd för en film med arbetstiteln ”The love affairs of ­Jesus Christ”. Man kan lugnt säga att projektet låg i tiden, med succémusikaler som Jesus Christ Superstar och böcker som Sven Wernströms ”Kamrat Jesus” – men när Thorsen offentliggjorde sina planer blev han hotad till livet, stämd för blasfemi och 5 000 allvarliga demonstranter tågade i protest genom Köpenhamn.

Detta alltså mot en film som inte ens börjat spelas in.

Jag ser de upprörda, inspelade nyhetsinslagen i en monitor på konsthallen i Kristianstad och slås av parallellerna till dagens konstnärliga religionsstrider. Hur fort man glömmer. Jens Jørgen Thorsen hörde till de tongivande konstnärerna i det avantgardekollektiv som på sextiotalet etablerade en bas på ödegården Drakabygget nära Örkelljunga i norra Skåne.

Kärnan var dansk, med brödraparet Asger Jorn och Jørgen Nash som ett karismatiskt centrum som drog till sig experimentlystna outsiders från både Norden och resten av världen – Mette Aare, Heimrad Prem, ­Yoshio Nakajima…

Kanske inte många som minns dem heller.

Just därför ska man ta sig till Kristianstads konsthall. På en yta motsvarande ett av huvudstadens mer välbeställda gallerier trängs ett stoff som lätt kunde fylla ett museum, ett bitvis svåröverskådligt myller av pamfletter och affischer, målningar och filmer, skulpturer, fotografier och dokument.

Kanske hälften hade varit nog; å andra sidan ger själva mängden material en bild av den gränslösa aktivitet som gruppen utvecklade. Alla dessa festivaler och happenings, skandaler och manifest. Men också utställningar på gallerier och konsthallar runtom i Danmark och Sverige.

Det här var sannerligen ingen ­liten isolerad konstsekt.

Framför allt förstod man tidigt hur den massmediala slipstenen skulle dras. Thorsens Jesusfilm var bara en i raden av sensationella ­aktioner som utgick från Örkelljunga dessa år.

Stora rubriker fick den visselpipskonsert som avbröt Danmarks statsminister under ett tal i Folketinget 1972, liksom ”co-ritus”-aktionen i Köpenhamn 1965 när hundratals gatumusiker och gycklare plötsligt formerade sig i ett improviserat karnevalståg för att sedan lika hastigt försvinna. Men mest omtalad blev förstås halshuggningen av den lilla sjöjungfrun på Langelinie 1964. Ett dåd Nash skickligt lyckades skapa stor förvirring kring, men som juridiskt förblir ouppklarat.

Och några tomma provokationer var det inte. Kollektivet på Draka­bygget hade brutit sig ur den så kallade situationistiska internationalen, ledd av fransmannen Guy ­Debord, efter en kontrovers rörande konstens funktion i den situationistiska praktiken – som grovt sett gick ut på att med direkta aktioner få det kapitalistiska ”skådespels­samhället” att visa sitt rätta, primitiva ansikte (en strategi som fick viss betydelse såväl under Parisrevolten 1968 som för terroristerna i RAF).

Utbrytarna i den ”2:a situationistiska internationalen”, som Drakabyggarna kallade sig, insisterade på konstens ”kritiska autonomi” i motsats till den politiska instrumentalisering man ansåg att Parisfraktionen stod för. I deras ögon hade de estetiska experimenten ett egenvärde, som ett slags provisoriska före­bud om den utopiska befrielsen.

Lätt romantiskt, kan man ju tycka femtio år senare när gulnade flygblad och gryniga fotografier är allt som återstår. Och ändå, vilken energi som pyr ur dessa kvarlevor! Det är lätt att tänka att mycket av det här – som Mette Aares ”koperformance” eller jordkonstprojekten i Ubbeboda – lika gärna kunde ha gjorts i dag.

Men det är bara som det ser ut. De experimentella, interaktiva praktiker som numera sugits upp av institutionerna syftade då tvärtom till att göra samma institutioner ­meningslösa, visa vägen mot en ­annan ordning.

Kanske var den vägen bara synlig från ett särskilt fönster i tiden. 1992 fick Thorsens Jesusfilm sin premiär till slut – och inte en själ reagerade. Tiden var en annan, fönstret hade stängts och skådespelssamhällets illusioner känns väl i dag mer ogenomträngliga än någonsin. Det här är en utställning som fyller mig med både inspiration och melankoli. En märkligt uppfriskande känsla.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.