Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

Konstrecension: Omsorg om konsten på Nya Karolinska i Solna

Sebastian Johans om konsten på Nya Karolinska.

Konsten på Nya Karolinska i Solna.

Andreas Erikssons monumentala målning ”Stenbrottet” hänger på en kortsida i huvudentrén på det hårt kritiserade Nya Karolinska Solna. Den 11 meter höga och 6,5 meter breda målningen är den naturliga blickpunkten i den enorma entréhallen och därmed ett självklart signaturverk för hela sjukhuset.

Fast med byggnotor som skjutit över målet med tiotals miljarder och rapporter om tveksam skatteplanering är risken förstås att de konstnärliga gestaltningarna får bära hundhuvudet för fiaskot. Även om utgifterna för konsten inte har följt byggets skenande kostnader och inte kommer i närheten av enprocentsregeln, är anslagna 118 miljoner ändå den hittills största offentliga konstsatsningen i Sverige.

Lyckligtvis signalerar Andreas Erikssons återhållet expressionistiska landskap av skog och sten en varm värdighet, vilket är precis vad både byggprojektet och rummet behöver. Färgernas trygga jordighet ger den kliniska lokalen en skön känsla av mänsklighet, medan de uppbrutna formernas säkra spel understryker en kompetens som både patienter och besökare lär vara angelägna om att huset härbärgerar.

En tacksam kontrast till Erikssons väldiga målning är Cecilia Levys betydligt mer finstilta verk, utspridda i montrar längs entréhallens väggar. Under handblåsta glaskupor svävar vita, förhållandevis naturalistiska medicinalväxter, skapade av gamla böcker.

I några av fundamenten finns det dessutom titthål i barnhöjd, där gamla serietidningar blivit humlor, skalbaggar och andra insekter.

I en mindre entré, mot en bakgård, hänger delar av Anna Åstrands skulpturserie ”Support system”. Med infärgad cement, stål och brons tar hon upp former från madrasser, rep och wellpapp – ödmjuka, funktionella ting som klättrande på väggar och pelare blir både bekanta och främmande. En snyggt konceptuell tribut till funktion som inte skriker efter bekräftelse.

Kanske är den konstnärliga gestaltningen undantaget som bekräftar regeln på Nya Karolinska. Det märks att konsten varit med i projekteringen på ett tidigt stadium. Alla gestaltningar är förstås inte uppseendeväckande. Några ljusschakt med svävande mobiler blir för mig inte mer än axelryckningar, men också de är präglade av noggrannhet och har en fin synlighet.

På en innergård skapas ett minnesvärt möte mellan Birgitta Burlings bulliga, högblanka aluminiumskulpturer, som tittar mot på en vägg där Johan Scotts ”Nördliche Dämmerung” hänger.

Scotts målning består av 150 tätt hängda pannåer i olika, monokroma färger och är något av ett nyckelverk där konstnären tar ett steg tillbaka från sitt vanliga uttryck och prövar måleriets förutsättningar. Ändå ser verket närmast platsspecifikt ut, och fönsterspeglingen av det vibrerande rutmönstret mot Burlings blänkande bautastenar är så lyckad att jag tänker tanken att konsten liksom resten av bygget också borde ha fått dra över sin budget.

Mötet är väl delvis en slump, men av en sort som bara uppstår när alla inblandade led arbetar med omsorg.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.