Konstrecension: Svensk kubism i intressant kartläggning på Waldemarsudde

2000-talets första decennier blev färgrevolutionernas och färgaktivismens tid. Under regnbågsflaggan samlas mångfärgat motstånd mot enfärgad nationalism. Det är ingen tillfällighet att flera stora konstmuseer just de senaste åren lyft fram det tidiga 1900-talets färgexpressionistiska uppgörelse med avbildningens kontrollerande makt.

Men modernismens färgrevolution gick också hand i hand med kubismens formrevolt. Nu visas den stort på Waldemarsuddes nya utställning ”Form och färg – André Lhote och svensk kubism”.

På vägen dit funderar jag över hur seendet förändrades i grunden när den kubistiska konsten satte saxen i den yttre verkligheten. Kubismen skar genom allt och byggde ihop allt: politiken, vardagslivet, religionen och teknologin. Med fasettmåleriet fick moderniteten sitt gränsöverskridande visuella språk. Energiskt, uppbrutet och analytiskt. I Paris 1911 kunde Marc Chagall måla in hela sin hemlängtan i ett kalejdoskop av rosa rundlar och trianglar, medan hans kollega El Lissitzky mitt i det ryska inbördeskriget lät en röd kil tränga djupt i de vitas slutna cirkel. När Picassos modell spelar mandolin förvandlas hennes kropp till en klanglåda av prismatiska formackord.

Mina uppskruvade förväntningar svalkas lite när jag på Waldemarsuddes utställning förstår att André Lhotes kubism tillhör den mer tillrättalagda. ”Klassiska kompositioner i modern dräkt”, som hans uttolkare uttryckte det. Lhote kastade inte om perspektiven och vände inte världen ut och in. I sina konventionella motiv – båthamnen, brovalvet, popplarna, en sovande kvinna – målade han stillsamt fram en organiserad struktur, med rötter hos Rafael och Cézanne.

Men på Waldemarsudde ligger inte fokus på Lhotes eget måleri – här hämtat från Prins Eugens egen unika samling som aldrig tidigare visats. Främst handlar utställningen om Lhotes drygt 40-åriga kubistiska lärargärning i Paris 1925–1962. För första gången har Waldemarsudde kartlagt de 200 svenska konstnärer som i olika perioder studerade för honom på hans privata konstskola Academie Lhote. Lika många kvinnliga som manliga, som nu visas på utställningen och skildras i katalogen. Ren grundforskning.

Här blir det riktigt intressant. Lhotes skola var bara en av många emanciperade konstskolor i Paris där konstnärer fritt och billigt följde undervisningen efter stilleben och modell – per vecka, månad eller år. Läraren/professorn kom i regel ett par pass i veckan för korrigering och kritik. Eleverna hade alltså möjlighet att alternera mellan skolorna.

Till Lhotes skola kom elever från hela världen, som drogs till hans internationellt gångbara och eklektiskt kubistiska formlära – användbar i alla riktningar. Dit sökte sig även fotografen Christer Strömholm.

Utställningen lär vad Lhote lärde ut. Låt bågformade och konkava linjer, kalla och varma färger stödja och rytmiskt upprepa varandra, löd hans kompositionsformel och teori. Bygg modellens kropp med Cézannes byggstenar: cylindern, kuben, konen och klotet. Och några till.

Inte konstigt att utställningens första salar vimlar av kvinnobilder med överarmarnas buktande konturer i kontrast mot underarmarnas raka. Mot konvexa skulderblad spelar kubiska bröstkorgar, bollformade bröst och cylindriska halsar. Kropparna svänger, sjunker och häver sig. Det klingar till när Maj Bring 1922 låter reflexen av en fönsterruta avspegla sig ovanpå modellens elliptiska magmuskulatur.

Lhotes elever går sina egna vägar. Georg Paulis kroppsbyggda badare från samma år riktar sig rakt mot tidens behov av nationskapande mansbilder. Intill hänger ett av utställningens mest slående möten mellan Lhotes passivt slumrande modell (1910) och Tyra Lundgrens vaksamt sittande (1920).

Lhotes kubism skulle inte synas om inte Waldemarsudde också ger jämförande utblickar mot både den första radikala kubismen och efterkrigstidens utplanade version, mot design och affischkonst. En pärla är Robert Delaunays berömda ”Parisutsikt” där Eiffeltornet ser ut som en startklar raket mitt i den vibrerande staden.

I stora salen hänger Siri Derkerts fantastiska stilleben med tekanna, målat 1915, tjugo år innan hon studerade hos Lhote. Medan bildens omgivning vrider och vänder sig balanserar koppen och kannan tryggt på balkongräckets kant.

Vart tog kubismen vägen? Än har den inte helt försvunnit bakom fotorealismens och mediebildens ytfokusering. Kubismen lever i kvar filmen, i designen och i datakonstens pixlade lager på lager-teknik. På hemvägen ser jag allt i kubistisk genomskärning. Bra gjort Waldemarsudde.