Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

”Konstskandalerna är nödvändiga”

Fredrik Mattssons ”horkarlsmynt”, Hanna Widerstedts ­”Big brother”-bimbo, ­Makode Lindes tårta – 2012 hade vi fler konstskandaler än någonsin. Dan Jönsson ser en trend.

Politiker ska akta sig för konsten. Det vet Lars Ahlkvist, moderat kommunalråd i skånska Hörby, numera. Höstens stora lokalskandal började egentligen som ett rent rutinärende, när en väggmålning i det nyrenoverade kommunhuset skulle ersättas och man tog kontakt med den kände muralmålaren Johan Falkman.

Han återkom med en idé till en myllrande, anakronistisk historiemålning à la Diego Rivera. Som ett slags förstudier iscensatte han i somras några centrala motiv, bland annat en ”golgatavandring genom Hörby marknad”, där Jesus fick sällskap av figurer som Victoria Benedictsson och biskop Absalon. Men även Ahlkvist själv ställde upp, för dagen i romersk legionärsrustning.

Den detaljen blev början till Ahlkvists långa politiska golgatavandring. Naglad vid sin dumma rustning har han under hösten släpats i de sociala mediernas smuts, som ett groteskt exempel på politisk maktfullkomlighet och hybris. Höjdpunkten var när prästen och före detta Malmögalleristen Christina Lång profeterade att sanningen nog skulle hinna ifatt Ahlkvist den dag han sitter på hemmet ”med nerkissad blöja”:

– Då kommer någon som jag och hälsar på dig och viskar i ditt öra: ”Kom ihåg att du är dödlig …”

Så kan det gå. En nätt statistroll i en målning – och plötsligt är det allvar. Hur går det till? De konstskandaler och debatter som svept genom den svenska offentligheten under 2012 har alla ekat av en ständig, outtalad fråga: När är konsten konst? När blir den verklighet? Och var går gränsen?

Kort sagt: realismen är tillbaka som ett konstnärligt problem.

Jag brukar tänka mig att konst och verklighet glider ihop när konsten rör vid ett tabu – det vill säga när den kastar ljus över ett ämne som ligger i offentlighetens skugga. Ta Makode Lindes tårtperformance i våras, där kulturministerns aningslösa snitt i Lindes tårtkropp blixtbelyste en hel härva av oklara frågor om vit makt och kulturell segrege­ring som länge legat dold i svensk debatt. Och som behöver vädras ut, att döma av de fortsatta mediestormar som följde under hösten.

Men det är en sak. En delvis annan är att vi år 2012 haft fler konstdebatter av det här slaget än någonsin förut. Varför? Hur kom det sig att Fredrik Mattssons falska ”horkarlsmynt” motiverades som just ett konstprojekt? Eller att Hanna Widerstedts Big brother-bimbo i oktober avslöjade sig som just ett konstnärligt performanceverk?

Varför nu? Och varför konst?

Jag tror att det finns flera skäl. Vågen av kontroversiella ”konstprojekt” visar, för det första, hur bildkonsten numera på ett självklart sätt fungerar som ett massmedium bland andra. Precis som andra medier förväntas konsten producera nyheter, sätta i gång debatter och angå en bred publik. För det andra har de senaste årens explosion av sociala medier gett upphov till en subjektiv, starkt estetiserad journalistik som osäkrar gammelme­diernas etiska regelverk och strikta genrekonventioner.

Ett sätt att sammanfatta saken är att gränsen mellan politik och estetik just nu är mer porös än någonsin. Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vår vardag infiltreras av fragmentariska och subjektiva medie­bilder, desto viktigare blir den estetiska blicken för att orientera sig politiskt. Här finns med andra ord ett medievakuum som behöver fyllas ut. Och samtidskonsten, med sin flexibilitet, verkar perfekt för ändamålet.

Men när konsten tar på sig den rollen blir det också viktigare än någonsin att verkligen försöka se den just som konst. Att Lars Vilks reste till New York och talade inför den islamfientliga Sionkongressen var politiskt magstarkt – men logiskt, sett i ljuset av ett verk där konsten alltid handlat om att skapa osäkerhet. Och när Carl Michael von Hausswolff i november ställde ut sina akvareller målade med aska från Förintelselägret Majdanek var det på samma sätt metod i mörkerseendet.

Det betyder inte att reaktionerna är obegripliga. Att offentligheten skakades i sin etiska värdegrund av von Hausswolffs bilder och att Jamtli i Östersund portförbjöd Vilks från en utställning är logiskt, det också.

Men med konstprojekt är det en gång för alla så att de inte kan hejda sig på halva vägen. De måste drivas till sin spets. Den socialt engagerade konsten tvingas då och då att testa sig mot verkligheten på ett sätt som visar sig i val av strategi, metod och material. Finns det en osäkerhet att utvinna genom att åka till New York, då gör man det. Har man en ask Majdanekaska i sin ateljé, kommer den förr eller senare till användning.

Det är en fråga om realism. Om konsekvens.

Därför lär vi få leva med de här bildkriserna. Och inte bara det: de lär fortsätta att sprida sig, eftersom inget tyder på att verkligheten inom överskådlig tid blir lättare att förstå eller ta ställning till. Vore det så skulle vi inte behöva konsten. Dess väsen är i grunden radikalt; hela dess strävan är att söka blottor i den etablerade världsbilden, visa på självmotsägelser och tanke­förbud.

För dem som föredrar att vara på den säkra sidan, som tycker kons­tens uppgift är att sprida goda förebilder och slå vakt om en gemensam värdegrund, är det nog klokast att helt enkelt låta bli den.

DN:s konstkritiker Dan Jönsson har i år utgett ”Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige” på förlaget 10tal bok.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.