Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Landsbygden existerar på stadens villkor.

När jag skriver detta tittar jag ut över min svärfars gamla kyl- och ventilationsfabrik på Österlen. 1 200 kvadrat funktionell industribyggnad från 1960-talet, mitt i rapsåkrarna. Här hade drygt tjugo personer sin utkomst, svetsarna tjöt och den för-digitala mekaniken härskade.

Fortsatt arbete till bygdens folk var min svärfars mål när han pensionerade sig, men det visade sig omöjligt. Den sista hyresgästen stöp i upphämtningen efter krisen i början av 1990-talet. Trots att orderböckerna var fulla ville inte den lokala banken låna ut pengar till något så omodernt som tillverkningsindustri på Österlen.

Ställen som Gotland och Österlen har det som större delen av småorts- och landsbygds-Sverige bara kan drömma om: köpstarka turister som köper hus, tjänster och handlar i affärer. Ett antal av dem bosätter sig också, startar egna rörelser och ger ett inflöde av nya idéer och människor.

Priset för framgången tycks vara just det som Kristofer Ahlström pekar på. En strömlinjeformad anpassning till den globala konsumtionskulturen. Framgångsrik turism kräver ett tätt nät av kaféer och restauranger, upplevelser och hantverksbutiker där människor från staden kan känna sig som hemma och träffa varandra.

Mötet med platsen och dess människor uteblir. Och uppfattas kanske inte heller som så intressant.

När en växande majoritet nu lever i de största städerna tvingas landsbygden existera på stadens villkor. Det är en kolonial situation där landsbygden måste leverera det staden efterfrågar för att överleva.

Luttrade Umeåforskare liknar det nordliga inlandet vid en oljeplattform. Skogsbruket, vattenkraften och de snart nyöppnade gruvorna behöver allt färre anställda och är ändå högproduktiva. LKAB:s vd Lars-Eric Aaro talade i sitt Sommarprogram om att specialisterna inte vill bosätta sig i Kiruna. De flygs in, gör dubbel heltid på en vecka och lämnar sedan arbetsorten för att återvända till sitt riktiga liv – i staden.

De framgångsrika turistorterna måste ha en annan strategi. De uppfyller stadens villkor genom att göra sig till projektionsyta för drömmen om det idylliska livet på landet. Österlens historia med slit på betfälten i höstregn och en länge eftersatt utveckling jämfört med andra delar av landet platsar inte i den berättelsen.

Trots sin framgång har turistbygderna det lika svårt som de bortglömda avkrokarna att få vardagslivet att fungera. Skolan, macken och affären som är öppen året runt riskerar att försvinna. Kompetensförsörjning och arbetskraftsbrist är lika stora frågor på Gotland som i mellansvenska avfolkningsorter utan ruiner och raukar.

I dag vill alla att landsbygden ska vara levande, men allt färre vill bo där. De jobb som kräver högre utbildning, där man kan göra karriär och tjäna pengar koncentreras alltmer till de tre storstäderna och universitetsorterna. Resten av landet blir liksom över, med sin åldrande befolkning och en gleshet som inte riktigt funkar enligt den ekonomiska utvecklingens diktat. Bruttonationalprodukten är svårt beroende av skog, vattenkraft och malm, men individer blir framgångsrika i storstaden. När landsbygdens befolkning konfronteras med sommargästernas övre skikt blir det tydligt hur klasskillnaderna växt i hela landet.

Men de flesta stadsbor har inte heller råd med ett ruckel på Fårö. Deras hushållsekonomi har mer gemensamt med småortsbons, när bostadslånen är betalda. Kristofer Ahlström retar sig på att ingen pratar gotländska i kulturprogrammet Kobras våravslutning. Jag vill hävda att de riktiga gotlänningarna, skåningarna eller piteborna är de som bor på platsen och bidrar till den med sina skattepengar och sitt arbete. Folk som flyttat därifrån har transformerat sig till stadsbor, även när de talar gutemål.

Den ort som vill återerövra ett fungerande vardagsliv och få till en inflyttning måste lägga ner att dialekt och ursprung är det som ger tillhörighet. Öppna armar krävs såväl mot stockholmare som mot migranter från såväl Nederländerna som Irak. Vare sig de är rika eller fattiga.

Och hur gick det med svärfars gamla verkstad?

Den har förvandlats till ett tidstypiskt konstgalleri. I dag är bilarna på parkeringen lika många som under kyl- och ventilationsepoken. Men så många arbetstillfällen blir det ju inte.

Kristina Mattsson

Författare till reportageboken
”Landet utanför – ett reportage
om Sverige bortom storstaden”. 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.