Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

”Living”

Det är vardagen som gör våra hus till hem. Julia Svensson har sett Louisianas ambitiösa utställning – och inser hur nära boendet är förknippat med själva livet.
Konstrecension

Verk: ”Living”

Plats: Louisiana, Humlebæk, Danmark. Visas t o m 2/10-11

När danska Louisiana zoomar in boendet som avslutning på utställningsserien Arkitekturens gränser närmar de sig till min stora lättnad varken begrepp som bostadskarriär, fondväggar eller renoveringsneuros. I alla fall inte sagt rakt ut.

Utställningen ”Living” tar i stället avstamp i fenomenet kojan, vilket manifesteras storslaget i parken där Arne Quinzes orange brädskulptur ”My home my house my stilthouse” tornar upp sig, som en metafor. Barnets fascination för att bygga kojor – i träd eller under filtar och kuddberg i vardagsrummet – är ett av livets första uttryck för behovet av just det som ”Living” innebär, nämligen att skapa sig en plats, ta plats, i världen.

Den franske modernisten Le Corbusier är en av alla de arkitekter som experimenterat med kojor. I början av 1950-talet byggde han sitt fritidshus ”Le Cabanon” på Franska rivieran, en trästuga på femton kvadratmeter som innehåller en säng, ett skrivbord och ett badrum. Allt enligt ”Modulor man” – en proportionsmodell han skapat med inspiration av Leonardo da Vincis ”Vitruvian man”.

”Le Cabanon” var, liksom Tham & Videgårds svävande ”Tree hotel” (2010), ett uttryck för den urbana människans återkommande dröm om att fly undan stadens krav och stress. När jag klättrar in i japans-ke Sou Fujimotos mer primitiva träklossbyggnad ”Final wooden house” (2008) får jag förvisso en föraning om folkomflyttningar och trångboddhet i en eskalerande klimatkris. Men i ljuset av journalisten Jes Randrups bilder från Hongkong framstår Fujimotos klossar och Le Corbusiers femton kvadrat plötsligt som oändliga. I Hongkong bor underklassen, fabriksarbetare, studenter och bönder som söker lyckan i storstaden, i så kallade burhem – fyra kubikmeters metallburar staplade ovanpå varandra. Den enas dröm är redan den andras verklighet.

Temat Ryssland är ”Livings” mest intressanta del och illustreras av Alexander Brodskys ”Settlement”, en speldosa i akvarieformat. När man vrider på handtaget börjar det snöa över en sovstad med hundratals höghus. Den yrande snön ackompanjeras av Beatlessången ”Your mother should know”.

Den västerländska arkitektkåren vände sig tidigt mot den storskaliga modernismen. Därför är det utmärkt att Louisiana belyser både likheter och skillnader mellan efterkrigstidens och dagens bostadsproduktion. Billiga betongtorn utgör fortfarande den stora merparten av världens alla nyproducerade bostäder – som i Asiens växande ekonomier.

I väst har eskalerande bostadspriser skapat en arkitektur som är individuell men som kan reproduceras över världen. I stället för sovjetiska standardprodukter skapas alltså produktstandarder. Som hos danske Bjarke Ingels: hans projekt är ofta stora sammanhängande bostadskomplex i originell skepnad. Han bygger bara ett på varje ställe, men hans idéer går att applicera världen över, som när ”The mountain house” gav inspiration till kvarteret W57 som just nu byggs på Manhattan.

Avdelningen ”Hjemmelighed”, tar upp Livingbegreppets minsta enhet. Rumäniens romska palats får illustrera hur byggnader kan bli identitetsskapare även för ett nomadfolk. Holländska WAM experimenterar med samma sak: hur man i ett multinationellt samhälle genom arkitektur kan få olika kulturer att känna sig hemma på samma plats.

Detta antropologiska tema spretar yvigt, men det är nästan ett måste för en ambitiös utställning om ett oerhört brett ämne. ”Hjemmelighed” handlar inte om tegel eller prefabricerade betongelement – det är vardagsritualerna som gör att våra hus blir hem. Det är också tack vare det vardagsmässiga perspektivet som ”Living” är betydligt mer levande än Louisianas tidigare arkitekturutställningar.

Genom att ge utställningen namnet ”Living”, ett ord som inte går att översätta till det svenska eller danska ”bo”, understryks hur intimt förknippat boendet är med själva livet.

Detta har Robert Milin lyft fram i sitt finurliga videoporträtt av franska tågkontrollanter som äter frukost – här mänskliggör han en oerhört synlig men på samma gång anonym yrkesgrupp.

För alla äter vi frukost. Berättelsen om någons hem är berättelsen om ett liv. Och livet är ju i sin tur summan av alla frukostar. Det som skiljer oss åt är vad vi äter, var vi äter, med vem och vid vilken sorts bord. Vad ”Living” till slut kokar ned i är alltså inget mindre än den globala orättvisan: hur vi fördelar jordens begränsade resurser.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.