Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Makode Linde. Nu får tårtan ett sammanhang

Makode Linde, mannen bakom black face-tårtan på Moderna museet, blev blixtsnabbt känd över hela världen. I går öppnade utställningen som visar en större bit av hans konstnärsskap. Julia Svensson har mött honom för att prata om tårta, konst och döda kycklingar.

Makode Linde anländer med en mugg kaffe i handen till Galleri Jonas Kleerups showroom på Jakobs torg i Stockholm. Han flög in från Berlin under natten och såhär, strax före elva på förmiddagen, känner han sig yrvaken.

Det är precis en månad sedan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth satte silverspaden i hans tårta, som föreställde en svart skrikande kvinna, på Moderna museet. Efter det har ingenting varit sig likt. Afro­svenskarnas riksförbund kallade tårtan för rasistisk och krävde kulturministerns avgång. Tårtan debatterades över hela världen, bland annat i DN. Videon på Youtube där han skriker och kulturministern matar honom med tårta har 7. 000 kommentarer. Och han har gjort intervjuer i både Al-Jazira och CNN.

– Det har varit hysteriskt – och jag är fortfarande mitt uppe i det. Jag har försökt att översätta kommentarer på arabiska och ryska. Jag har intervjuats så mycket att jag håller på att tappa rösten, säger han och harklar sig.

Efterfrågan på hans verk blev snabbt stor. Redan för några veckor sedan började galleriet Agardh & Tornvall sälja litografier av hans målningar. Jonas Kleerup, som tidigare visat Makode Lindes verk, bestämde att ha en retrospektiv – för att sätta tårtan i sitt sammanhang.

– En stor del av diskussionerna i samband med tårtgate handlade om tårtans kontextlöshet. Det känns naturligt, och skönt, att visa resten av mitt konstnärsskap – som det inte var så många som kände till sedan tidigare. Det mesta är på samma tema. Men 2004 till 2011 måste vara världens kortaste retrospektiv, säger Makode Linde.

700 svarta figurer står i en fönstersmyg i galleriets källare. Bland andra Venus de Milo, Jesus på korset, Betty Boop, alla med samma ansikte. Framför mig på bordet skrattar en trettiocentimeters Frihetsgudinna, också hon svartmålad med gigantisk röd mun och lysande vita tänder. De ingår i serien ”Afromantics” – där Makode Linde driver med vitas stereotyper av svarta. Så kallade blackface kommer från början från USA, där vita musikanter kring förra sekelskiftet sminkade sig svarta som underhållning för vita.

Längs väggen står tre stora tavlor som liknar de säkerhetsinstruktioner man får på flygplan. De är baserade på de historiska slavskeppen ”Hope”, ”Mother of God” och ”Desire”.

– När jag pluggade i USA upplevde jag det amerikanska stigmat – slavhandeln skulle tas i med silkesvantar. Jag blev äcklad och bekymrad. De här tavlorna presenterar inga konkreta lösningar, utan är kvasi-illustrationer för hur man ska ta sig ur slaveriet. Som nödutgångar på ett plan.

Makode Linde har på sig solglas­ögon, en tröja med clownmotiv, jeans och höga kängor. Hans naglar är målade i olika färger – det gör han för att slappna av.

Från början är han musiker. Han gav sig in i konsten när en kompis övertalade honom att söka in på konstfack, det var också då han började med ”Afromantics”.

Nu rör han sig i ett slags gränsland mellan konst och musik. Det var han som gjorde konvolutet till Kents album ”Röd”. En bild därifrån ligger inramad i ett av galleriets fönster, en ängel i Ku klux klan-huva som håller två svarta barn som marionettdockor.

Sedan ett år tillbaka är han assistent åt konstnärsduon Assume vivid astro focus i Berlin. De ägnar sig åt psykedelisk konst och har inspirerat honom till videon till Zhala Rifats nya låt ”Slippin’ around” – där kombinerar han sina afromantics med hinduiska gudinnor och LSD-trippiga färger och mönster.

Makode Linde är också klubb­arrangör och discjockey – och i alla fall före tårtgate fick den som googlade honom träffar på när han 2008 ordnade klubb på krogen F12 – med akvariefiskar i martiniglas (med vatten i) och levande små kycklingar målade i färg. Vilket ledde till åtal för djurplågeri, och rättegång, där han slutligen friades.

– Hälften som sagts om ”chicken gate” är hittepå, försvarar han sig.

– Det var en nattklubb i samarbete med Locomotive, det skulle vara djurtema. De brände hela budgeten på dj:s, men jag hittade billiga kycklingar på Blocket. Jag gav en till en tjej som skulle ta den till en gård i Bromma – men hon lämnade den till en ordningsvakt på T-centralen. Där frös den ihjäl.

– De andra hönsen bor i dag på en gård i Huddinge. Jag tycker om djur och har aldrig plågat djur. Jag är inte vegetarian. Och jag undrar hur det kan bli så stort rabalder över två döda kycklingar? Det är att göra en höna av en fjäder.

Tycker du om när det blir rabalder?

– Om man är konstnär eller musiker vill man naturligtvis ha en publik. Men det har varit väldigt mycket antaganden om vem jag är, och vad jag har för bakgrund och avsikter. Någon frågade: ”Are you in it for the attention?” Det pratas mycket om uppmärksamhet som om det vore fult, och som om det är något man vill göra vad som helst för att få.

– Jag har försökt följa debatten kring tårtan. Jag tyckte att kompositören Tebogo Monnakgotla gjorde ett bra inlägg. Men jag undrar ibland vad det är som sätter igång fotografen Elisabeth Ohlson Wallin och Kitimbwa Sabuni från Afro­svenskarnas riksförbund.

Förstår du dem som tycker att din konst är rasistisk?

– Jag förstår mycket väl att de tycker så. Jag förstår däremot inte varför de inte kan förstå vad jag säger – att använda blackface i konst är inget nytt, och inte tårtor heller. Men jag tycker det är bra att det blir debatt om de här frågorna. Så jag och Sabuni kanske har varandra att tacka.

Makode Linde. Retrospektiv på Galleri Kleerup

Född: 1981 i Stockholm, uppväxt på Södermalm.
Yrke: Konstnär, musiker, dj.
Bor: Sedan fem år i Kreuzberg i Berlin, har en lägenhet på söder i Stockholm.
Familj: Är näst yngst av sex syskon. Mamma spelar barnteater och pappa är musiker.
Bakgrund: Har studerat på Konstfack, Californian College of Art och Kungliga konsthögskolan. Har designat Kents skivomslag och Lady Gagas merchandise.
Inspireras av: ”Jag brukar inte titta på konst för att bli inspirerad. Jag tittar på skräpkultur, splatterfilm och science fiction.”
Aktuell med: Retrospektiv på ­Galleri Jonas Kleerups showroom på Sankt Jakobs torg 3 i Stoc-holm, till och med 27/5. Har gjort videon till Zhala Rifats nya låt ”Slippin’ around”.
Nästa grej: Levande ”Afromantics”-installation i Kungsträdgården i juni.
I höst ska han skriva musik och ljud till Stadsteaterns uppsättning av ”Orlando” i Skärholmen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.