Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

Målarna med hjärtat i Worpswede

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i nordtyska Worpswede är dubbelt aktuella i en utställning på Waldemarsudde och i en bok av Marie Darrieussecq. DN:s Birgitta Rubin har följt i konstnärernas fotspår.

”Worpswede, Worpswede, Worpswede! /…/ Björkar, björkar, furor och gamla pilar. Vacker brun hed, underbart brun! Kanalerna med svarta speglingar, asfaltsvarta. [Floden] Hamme med sina mörka segel. Det är ett sagoland, ett gudarnas land.”

Den 21-åriga Paula Beckers penna glöder när hon sommaren 1897 anförtror dagboken sina måleriska intryck från Worpswede. Denna bondby ligger ett par mil från hennes hemstad Bremen, i utkanten av den väldiga heden Teufelsmoor, där våtmarker dikats ur med kanaler och torv fraktas av svarta båtar med bruna segel.

Paula Beckers jublande entusiasm beror nog också på utsikten att förverkliga konstnärsdrömmen. I Worpswede hade en grupp nydanande manliga landskapsmålare bildat en konstnärskoloni och dit lockades begåvade unga kvinnor med löfte om undervisning, som konstakademierna ännu nekade dem. Och här blomstrade romanserna; Paula Becker äktade sin ”Riddare Rödskägg”, den elva år äldre Otto Modersohn, medan bästa vännen Clara Westhoff gifte sig med Rainer Maria Rilke. 

Den berömde poeten Rilke bidrog till att göra Worpswedegruppen känd i Tyskland. Det gjorde även utgivningen av Paula Modersohn-Beckers brev och dagboksblad, som har blivit en klassiker. Starkt och frankt skildrar hon sin kamp för konstnärlig frihet och krocken med dåtidens kvinnoroll: ”Jag skriver detta i min kassabok, i köket där jag förbereder en kalvstek”, kunde hon anteckna efter en hjärtskärande beskrivning av sina tårar över ”villfarelsen om en själsfrände” i maken. 

Ändå uträttade hon storverk. Dessutom på rekordtid. Paula Modersohn-Becker fick bara drygt tio verksamma år innan hon dog i barnsäng 1907, 31 år ung. Med åren har hon blivit erkänd som Tysklands första modernist. Flera av hennes nakna självporträtt, på en gång kraftfullt expressiva och sällsynt sensibla, har blivit feministiska ikoner. Likaså hennes jordnära målningar av ammande mödrar.

En sådan profan madonna drabbade den franska författaren Marie Darrieussecq i en annons för en psykoanalytisk konferens om moderskap, berättar hon på ett Stockholmsbesök:

– Vem var denna konstnär som målar en praktisk amningsställning och nakna kvinnor som varken är heliga eller horor? De är så sensuella, skäms inte och ser oss rakt i ögonen. Jag blev förälskad i denna målare, rent besatt!

Efterforskningarna resulterade i boken ”Härligt är att leva här”, en ytterst personlig betraktelse över ”Paula M Beckers liv” och kvinnors skaparvillkor. Darrieussecq har valt ett Rilkecitat som titel, ett av konstnärens nakna självporträtt som omslag och använt många talande utdrag ur dennas dagboksblad och brev. 

Darrieussecqs bok har nu kommit på svenska i samband med helgens öppning av Waldemarsuddes ­utställning ”Paula Modersohn-­Becker och konstnärskolonin i Worpswede”, där hon också medverkar med en ny text i katalogen.

Jag gör som Marie Darrieussecq och tusentals andra som trollbundits av Paula Modersohn-Beckers liv och konst – jag vallfärdar till Worpswede och vandrar i konstnärens fotspår. Hon som kunde ha blivit ”Tysklands Picasso” om hon bara fått leva längre. En ”Venus från Worpswede” är hon hur som helst, den första kvinnan i konsthistorien som målar sig själv naken i helfigur.

På plats inser jag att Worpswede i nordvästra Tyskland växt till ett stort turistmål, med 300 000 besökare om året. Men inte bara konsten lockar utan också målarnas motiv: den säregna naturen och fria horisonten, även ”om Djävulsheden” naggats i kanten av både träd och vindkraftverk. Här susar cyklister fram runt över milsvida vidder och längs kanalerna glider turisterna fram i rekonstruerade torvbåtar.

Jag nöjer mig med att vandra runt i den pittoreska byn. Gamla niedersachsiska korsvirkeshus med markanta halmtak är väl integrerade med nyare arkitektur. Konsten är närvarande i hela byn, med hela fyra museer, en konsthall, gallerier och hantverksbutiker, liksom mängder av skulpturer och byster utomhus.

På Paula Modersohn-Beckers gravmonument, en halvnaken döende mor med bebis på magen, lägger beundrarna blommor mellan benen. Darrieussecq öppnar sin bok med hur förfärlig gravvården är och hur kitschigt det är med dockgestalterna av Paula och Otto i ett fönster på Museum am Modersohn-Haus.

I detta gulmålade trähus kan man numera besöka tre små rum där makarna Modersohn levde. Här hänger familjefoton, några mindre verk av Paula och på ett staffli står hennes sista målning, ett van Gogh-influerat blomsterstilleben. Intill hennes skrivbord hänger ett draperi med glittrande glaspaljetter från Paris. 

Darrieussecqs bok gestaltar väl hur Paula slets mellan sin kärlek till Worpswede, sin bindning till Otto och längtan till konstmetropolen Paris. En sista vistelse i Paris avbröts när hon blev gravid och reste hem igen med maken. 

Jag ryser i rummet där hon lär ha dragit sin sista suck, efter att ha utbrustit ”Schade”. Dödsorsaken var en blodpropp, föranledd av en livsfarlig ordination av flera veckors sängläge efter den svåra förlossningen.

Ja ”så synd”.

I detta privata museum finns förstås en shop med Paulaprodukter men också en samling verk av Worpswedes fina landskapsmålare, däribland den lyriske Ottos och Paulas lärare Fritz Mackensen.

I jämförelse med andra turistfällor är Worpswede trots allt måttligt kommersialiserat. Här både vårdar och granskar man arvet efter tidigare generationer, parallellt med ambitionen att förbli en levande konstnärsby.

– De flesta konstnärskolonier upphörde i samband med första världskriget och var bara aktiva sommartid. Men Worpswede är speciellt, här bosatte man sig och uppförde egna hus, berättar Matthias Jäger, projektledare för Masterplan Worpswede och chef för ortens museiförbund.

Ända sedan 1970-talet har Worpswede haft ett stort ateljéhus knutet till ett internationellt artist in residence-program. En del väljer att stanna efter avslutad stipendietid och enligt Jäger är över hundra konstnärer och konsthantverkare i dag bosatta på orten:

– Det har en kreativ inverkan på byn och vårt mål är att berätta om det konstnärliga arvets relevans i dag.

När jag besökte Worpswede i somras var det precis vid öppningen av jubileumsfirandet av byns 800-åriga historia. Unga konstnärer hade fått i uppdrag att skapa nya verk i dialog med sina äldre kollegor – vilket i sig skapat utrymme för utlån till Waldemarsudde.

Men husen går inte att flytta. Worpswede har även blivit en viktig arkitekturdestination. Große Kunstschau är ett ovanligt exempel på expressionistisk tegelarkitektur och ingår i en imponerande ensemble med tre hus och en park, skapat på 1920-talet av Bernhard Hoetger (vän till Paula Modersohn-Becker, även ansvarig för hennes gravvård).

Men den konstnär som nog har präglat Worpswede allra mest är Heinrich Vogeler, som ritat flera hus i byn, inklusive den egna villan Barkenhoff. 

Denna vita jugendpärla ligger i byns lummiga utkant och var hjärtat i Worpswedekolonin. Här träffades man varje söndag, tecknade och tryckte grafik, hade musikaftnar och litterär salong. 

Kretsen är förevigad i Vogelers monumentala målning ”Sommarkväll (konserten)” från förra sekelskiftet.

– Vogeler var en drömmare och stor romantiker, det finns foton av honom klädd som en riddare, med den unga hustrun Martha sittande vid fötterna. Han designade allt: huset, trädgården, porslin, bestick, smycken, till och med kläder till frun och deras tre döttrarna, berättar Matthias Jäger.

Vogelers vän Rilke kom på besök flera gånger runt förra sekelskiftet. Han svärmade inledningsvis för Paula Becker och eldade på gruppens intresse för nordisk litteratur. I sin monografi över Worpswedemålarna såg han även likheter med en nordisk naturuppfattning – och på Waldemarsuddes utställning dominerar just stämningsmättade landskap, med blått skymningsljus, drivande moln, björkar och tallar. 

Men vänkretsen i Worpswede splittrades. Paula Modersohn-Becker dog 1907 och ett par i gruppen stupade i första världskriget, medan flera av de andra radikaliserades politisk. Barkenhoff förföll efter att Vogeler blivit socialist och sedermera kommunist, öppnat ett hem för ryska flyktingbarn och låtit trädgården grävas upp till ett potatisland. 

Allkonstverket Barkenhoff är numera renoverat, om- och utbyggt till ett museum. I det vackra huset hänger rader av ljuva målningar av Vogelers purunga brud, men man visar också spår av kommunistiska propagandafresker och Vogelers sena verk. Han övergav jugendstilen efter att den unga hustrun tröttnat på att vara musa och öppnat en vävstuga i det nuvarande museet Haus im Schluh, varpå Vogeler gifte om sig med en ryska i Moskva.

– Men han blev utnyttjad av kommunisterna och dog av svält i ett fångläger, berättar Matthias Jäger.

Det är denna öppet redovisande och problematiserande hållning som imponerar mest på mig i Worpswede. Här har man vågat göra utställningar om den politiska polariseringen i gruppen, en spegel av Tysklands såriga historia.

Även den naive visionären Heinrich Vogeler har grundligt granskats, liksom hans störste antagonist, konstnärskolonins grundare Fritz Mackensen. Denne gick från nationalromantik och skildringar av den strävsamma bondebefolkningen till att bli en fanatisk nazist som satte Vogeler på en dödslista och dog i vanära efter kriget.

Även arkitekten och skulptören Bernhard Hoetger sympatiserade med nazisterna. Men oavsett meningsmotsättningar i den gamla vänkretsen så lyckades man att samla sig kring en sak – att ära Paula Modersohn-Beckers gärning med ett konstmuseum. Det öppnade 1927 på den berömda Bötcherstrasse i Bremen, historiens första museum tillägnat en kvinna och värt en alldeles egen resa.

Paula Modersohn-Becker och Worpswede

Utställningen ”Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede” visas på Waldemarsudde, Stockholm, 15/9-27/1.

Marie Darrieussecqs bok ”Härligt är att leva här. Paula M. Beckers liv” är utgiven på svenska av Norstedts. Darrieussecq har även curerat en Modersohn-Beckerutställning på Musée d'art Moderne i Paris 2016. 

I en programkväll på Waldemarsudde den 19/9 presenterar Marie Darrieussecq sin bok och  musichefen Karin Sidén berättar om Paula Modersohn-Becker och Worpswedekolonin.

Louisiana museum visade en stor Modersohn-Beckerretrospektiv 2014.

Läs mer: Säreget måleri med rå styrka och innerlig skönhet

”Paula Modersohn-Becker Brev & Dagboksblad” kom på svenska 1980 (Prisma).

Worpswede ligger 2,5 mil nordost om Bremen. Info om konstnärskolonin och byns konstinstitutioner på worpswede-museen.de

Museum am Modersohn-Haus är ett privat initiativ, baserat på Sammlung Bernhard Kaufmann, se museum-modersohn.de

På Böttcherstrasse i Bremen ligger Paula Modersohn-Becker museum, som även hyser Sammlung Bernhard Hoetger. Den senare står för den expressionistiska tegelarkitekturen, som han band samman med en renässansbyggnad ombyggd till Ludwig Roselius museum. Mer info: museen-boettcherstrasse.de

Läs mer om den unge Rilkes besök i Worpswede i Birgit Rausings essä i antologin ”Kring 1900” (Gyllenstenska Krapperupstiftelsen).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.