Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 06:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/martin-gelin-prado-bryter-ner-de-nationalistiska-myterna/

Konst

Martin Gelin: Prado bryter ner de nationalistiska myterna

”Las Meninas”, målning av Diego Velázquez, 1656. Foto: Gianni Dagli Orti/REX

Många har betonat nationella särarter i 1600-talets holländska och spanska konst. På Prado i Madrid söker man snarare efter de gemensamma dragen hos de gamla mästarna. 

I USA försöker konstmuseer och gallerier just nu febrilt anpassa sig till samtiden genom utställningar som gärna ska paketeras som en del av motståndsrörelsen mot Donald Trump. Resultaten kan bli klumpiga. Inte sällan kan det kännas som att en ny generation curatorer försöker projicera progressiva värderingar på konstnärer som inte själva nödvändigtvis delar dem.

Något mer ambitiöst pågår på Prado i Madrid, som under sommaren firat 200 år med en majestätisk utställning där 1600-talets holländska och spanska mästare möts: ”Velázquez, Rembrandt, Vermeer: Parallel visions”.

Utställningen sker i samarbete med Amsterdams Rijksmuseum och poängen är just att ifrågasätta den konventionella historieskrivning som försöker särskilja det holländska och spanska måleriets som distinkt nationella traditioner. Med en envis men övertygande påstridighet hävdas det i katalogtexter att det finns betydligt mer som förenar de två europeiska ländernas respektive mästare än som skiljer dem åt.

I fem nedtonade rum får vi se 72 målningar, där Frans Hals milt ironiska porträtt av holländsk borgerlighet placeras bredvid lika subtilt bitska målningar av den spanska aristokratin, där Velázquez småskaliga och osentimentala Villa Medici hänger elegant bredvid Vermeers lilla gata i Delft, så att ingen kan undgå deras estetiska och tematiska likheter. 

Poängen är att ifrågasätta det som Prados curatorer betraktar som en felaktig historieskrivning som etsat sig fast sedan 1800-talets nationalistiska våg. Även samtida konstkritiker som Simon Schama får subtil kritik för att ständigt betona just de nationella egenskaperna hos exempelvis Vermeer eller Velázquez, det ”typiskt spanska” eller ”typiskt holländska”, på bekostnad av det övergripande europeiska som enar dem. 

De politiska implikationerna av utställningen är inte uttalade, men går förstås inte att missa. Nationalismens myter bryts sakta men säkert ned av en europeisk vision, som överskrider landsgränser.