Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Samtiden blir konst med sagans hjälp

Konstnärerna Klara Kristalova och Helena Blomqvist i en skog full av varg och andra märkliga djur, alldeles bortsett från de lekande collietikarna Leslie och Zenga.
Konstnärerna Klara Kristalova och Helena Blomqvist i en skog full av varg och andra märkliga djur, alldeles bortsett från de lekande collietikarna Leslie och Zenga. Foto: Lars Lindqvist
Med skilda uttryck skapar Klara Kristalova och Helena Blomqvist sagoaktiga världar. DN förde ihop de båda utställningsaktuella konstnärerna för ett samtal om berättelser och konst.

En hund sticker ut sin långa nos genom en liten lucka i dörren. Bakom huset sluttar en trädgård och längre ned skymtar den lilla sjön Addarn. Himlen är grå och det är kallt.

Bredvid boningshuset ligger en lägre byggnad, och på trädäcket framför den har Klara Kristalova just släpat undan sparkstöttingarna. Husen ligger ett par mil utanför Norrtälje och hon har bott här i närmare femton år. I det mindre huset delar hon ateljé med sin man när hennes keramiska skulpturer inte blir för stora. Då får han maka på sig. På en hylla i ateljén står lådor märkta till exempel ”gipsigelkottar”, ”svart fontän” och ”liten bronskeps”. Det finns en brännugn som klarar halvstora skulpturer. De större bränns i delar. På golvet står en meterhög keramikflicka som släpar på något, men händerna drar ännu luft över axeln.

– Den heter ”Den tunna vännen”, förklarar Kristalova och viftar fladdrande med en stor pappersklippdocka.

– Den ska jag ta itu med när ni har åkt.

Utanför står kasserade skulpturer: en flagnande hund, en avhuggen fot, en fågel, en trädgårdstomte.

En lummig skog med stigar, gröna stenar och höga tallar tar vid på andra sidan husen. Det är väl dit de två colliehundarna vill – de båda hälsar glatt när dörren öppnas.

”Den tunna vännen” ska vara med på Bonniers konsthall om ett par veckor. Utställningen där blir omfattande, med såväl äldre, inlånade verk som nytillverkade; teckningar och skulptur, mest. Klara Kristalovas konst har beskrivits som laddad av nordiska myter, samtida berättelser och mörk humor.

Nu på fredag öppnar en annan utställning: på Fotografiska visar Helena Blomqvist över tio års produktion i ett sjuttiotal fotografier. Hon är också i Addeboda nu – konstnärerna känner inte varandra, men nu sitter de vid Klara Kristalovas stora matsalsbord vid panoramafönstren för att prata konst och sagor. Helena Blomqvist har med sig en pärm med sina bilder.

Helena Blomqvist (HB): Jag arbetar långsamt, och visar fyra serier: ”First women on the moon”, som var den första, ”The dark planet”, som var väldigt apokalyptisk; ”The last golden frog” och den senaste ”The Elephant girl”, om övergivna spökbarn. Jag bygger upp scenografier som jag fotograferar och målar fram i Photoshop.

Klara Kristalova (KK): Mina utställningar bygger vidare på tidigare verk som inte ännu känns uttömda och på nya idéer. Men jag tycker inte själv att jag håller på med sagor. Fast SVT:s ”Kobra” ringde när de skulle göra ett program om Bröderna Grimm. De trodde väl att jag hade något att säga om dem.

HB: De ringde mig med!

KK: Kanske för att man håller på med djur? Min mamma var tjeckiska och jag är uppvuxen med de traditionernas sagor och dramatiska historier, djur som talar, allt det där, mycket ont och gott. Men jag tycker mer att jag håller på med uppväxten, särskilt med … tolvårsåldern, när man tvingas in i en form, ett kön, i vad man förväntas vara – och vad som händer sedan.

Vad är viktigt för det ni gör?

KK: Allt måste ha en inbyggd föränderlighet. Jag inspireras inte särskilt av sagor, utan av allt omkring, vardagligheter, sådant man hör eller läser om. Och humor är viktigt, det måste finnas en lätthet till den tunga sida som är själva basen.

HB: Jag skissar upp mina scenografier och gör ganska exakta förlagor, men utvecklar dem under tiden. Just nu är jag intresserad av prerafaeliterna och av fotografins barndom. Jag tittar på Julia Margaret Cameron, men jag kan få idéer av vad som helst. Huset i ”Elephant girl” är inspirerat av ”Gray gardens”, en film om två excentriska kvinnor som lever i ett förfallet hus utanför New York. De har inga pengar och lever på gamla konserver. Ankleverpastej och glass.

KK: Jag har sett den, en mor och en dotter med en väldigt underlig relation.

HB: Jag byggde mitt hus med deras i tankarna. Det är 1,80 högt och tar väldigt stor plats i min ateljé just nu.

KK: Använder du aldrig verkliga miljöer?

HB: Jo, fast jag tycker om att göra dem själv. En del saker köper jag; räven där (hon pekar på en bild) hittade jag på E-bay, uppstoppad, den var rätt skruttig och hade bandage. Men bildidéer dyker upp medan jag jobbar.

KK: Jag kan bli irriterad på all planering. Konsthallar kräver tidigt klara svar om verk och titlar, men jag vill att konsten ska vara organisk och vill arbeta in i det sista.

Är saginspirerad konst en trend eller är det bara något vi i medierna hittar på?

KK: Det är definitivt en trend. Titta i tidskriften Art Forum, det märks främst i annonserna faktiskt, men det är mest annonser i Art Forum. Den typen av konst lyfts fram mer just nu, och jag tror att jag drar nytta av den också, om man ska vara krass.

Har du, Helena, klara berättelser kring dina bilder?

HB: Jag kan ha som små noveller. Figurerna blir karaktärer, som schimpanserna i ”The last golden frog”. Mycket av vad jag gör handlar om förgänglighet.

KK: Jag kommer att tänka på Beatrix Potter när jag ser ”Elephant girl”?

HB: Ja, jag har varit intresserad av henne.

Ville ni tidigt bli konstnärer?

KK: Min pappa var skulptör, jag är uppvuxen med konstnärer och allt som rör konsten är liksom inkorporerat i mig. Mamma dog tidigt och pappa sa att vi absolut inte skulle bli konstnärer, men när jag var tjugo och velade sa han: ”Du kanske ändå skulle pröva..?” (skratt) Jag gick i skola hos honom, han undervisade mig bland annat i kroki innan jag började på Mejan.

HB: Jag började fotografera när jag var sexton, men jag hade ingen tillgång till fotokonst. Det fanns kanske en bok av Christer Strömholm på biblioteket. På fotohögskolan visste jag inte först att det var konst jag skulle göra, men efter en tid ville jag styra mer över mina bilder, och började med iscensättningar. Själva fotograferandet är en liten del av arbetet i dag.

Varför tror ni att ”Kobra” ringde då, eller DN, nu?

KK: Djuren. Det finns något sagoaktigt över dem. Och när man jobbar med allegorier ser det inte realistiskt ut, men min konst handlar om relationer och hur man växer upp. Ibland tänker jag att jag är inne på helt fel spår, och om det blir alltför sagoaktigt blir det för smetigt. Det måste finnas något annat också. Jag tittar mycket på annan konst, det är kul och inspirerande, och jag tror att den sagoaktiga konsten ibland kan bli lättare att associera kring och därför vara lättare att leva sig in i.

HB: Samtiden är så hemsk att jag vill stoppa huvudet i sanden och bege mig in i en annan värld, även om den inte heller kanske är så lycklig.

KK: En mer kontrollerad hemskhet, eller vad?

HB: Eller mer tillbakablickande.

Vad tycker din sexåring om dina bilder, Helena?

HB: Han är rätt luttrad, han är mest intresserad av lego. I ”Elephant girl” var han modell till en figur som skulle påminna om mig som barn. Men en del tycker han är läskiga; mina bilder är inte direkt till för barn.

KK: Jag tror att det sagolika gör det lättare att berätta om något man har blivit illa berörd av. Som pojken Bobby, ni minns? som blev misshandlad till döds av sina föräldrar. Jag blev helt knäckt av den historien och gjorde en skulptur av en figur som var inrullad i en matta. Det är annars svårt att göra konst av sådant det rapporteras mycket om.

HB: Ja, jättesvårt. Jag gjorde en bildsvit efter att ha läst om en engelsk tjej som försvann och hittades mördad efter ett år. Serien var en hyllning till henne, fast flickan var utbytt mot en tant som låg på marken under fyra årstider, med vakande djur runt om.

Ser ni er konst som en samtidskommentar, liksom fiktionen alltid har varit ett sätt att bearbeta verkligheten?

KK: Ja, politisk konst blir ofta otillräcklig och ger sällan mer än, säg, en artikel. Men sådant som havsdöden eller gifterna omkring oss kan stressa sönder mig. Nu har jag gjort massor av havsdjur i lådor, men jag är rädd att de ser ut som något på en fiskmarknad. Att de bara uppfattas som dekorativa.

Hundarna skäller. Vi dukar fram lunch. Fortsätter.

KK: Jag valde keramik delvis för att den är klasslös – den är ofta dekorativ, alla kan ha prydnadssaker hemma och många har gått en kurs i keramik. Men allt jag gör måste ha ett sammansatt uttryck, det måste vara skruvat.

HB: Jag kan gilla konst som är dekorativ – också. Som Henry Darger. Jag ser inte så mycket samtida konst utan letar upp sådant jag är intresserad av. För ”The last golden frog” läste jag böcker om global uppvärmning. Jag arbetar helst ensam i ateljén – då kan jag gå in i mina bilder. Koncentrera mig.

Vi går ut för att ta bilder. Vi ser oss om, pratar om utställningar och om barndomen. Klara Kristalova har hundgodis i fickan och säger att hon försöker återkalla hur det verkligen var att vara barn: själva känslan. Helena Blomqvist berättar hur hon brukade vara hos sina morföräldrar och hur de höll på i trädgården. Hur kreativt det var.

I skogen om knuten leker hundarna, de springer efter pinnar och snurrar på kommando. Det duggar och börjar regna. Fåglarnas öronbedövande kvitter. En barrtäckt stig leder nedåt vattnet, stubbarna är klädda i mossa.

Sedan några år finns varg i trakten.

Klara Kristalova

Arbetar med keramik

Född 1967 i Tjeckoslovakien, kom till Sverige året därpå. Bosatt utanför Norrtälje med maken Peter Ern, som också är konstnär. Tre barn på 20, 17 och 11 år.

Utbildad på Konsthögskolan. Medverkat i en lång rad utställningar i Sverige och utomlands. Representeras av gallerister i New York, London, Paris och Stockholm.

Aktuell med en separatutställning på Bonniers konsthall den 25 april–29 juli.

Helena Blomqvist

Arbetar med fotografi och Photoshop.

Född 1975, uppvuxen i Smedjebacken och bosatt på Södermalm i Stockholm med sambo och två barn på ett och sex år.

Utbildad på Högskolan för fotografi i Göteborg. Ställt ut på bland annat Galleri Angelica Knäpper.

Aktuell med utställningen ”Stories from another world” som öppnar på Fotografiska den 20 april. Pågår t o m den 3 juni.

Fler sagoberättare i svensk konst just nu

Andra konstnärer som arbetar med sagor och myter:

Nathalie Djurberg – med sina ofta våldsamma animationer skapar hon andra världar och dramatiska berättelser.

Ylva Ogland – med sitt alter ego Snöfrid har Ogland skapat bland annat måleri, performance och fotografi med bas i såväl isländsk mytologi som modernare berättelser.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.