Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

Monumentet över offren i Paris-attackerna väcker ursinne

Sara Meidell kommenterar planerna på Jeff Koons 35 ton tunga och tio meter höga monument i Paris.

Snön faller rikligt samtidigt som jag landar i Paris och mitt helgbesök inleds i det lekfulla undantagstillstånd som dylika naturfenomen ofta framkallar i storstäder. 

Snöbollar flyger och Parisbor mobilfotar sina tillfälligt Disneyfierade monument över historiens stora män – för en stund charmigt löjeväckande i mössor av snö, innan smuts och slask åter stramar upp kulturstadens anletsdrag.

Lustigt charmig kan man möjligen också kalla Jeff Koons "Bouquet of Tulips", men i motsats till smältande snö ett objekt på väg att materialiseras, i en ateljé i Tyskland, och långt ifrån något som det skrattas åt i den franska huvudstaden.  

35 ton tungt och dryga 10 meter högt, har minnesmonumentet över offren i Paris-attackerna i november 2015 i stället väckt ursinnig debatt. I ett öppet brev gick tungviktare som Christian Boltanski, Olivier Assayas och den tidigare kulturministern Frédéric Mitterrand nyligen ut i skarp kritik mot både konstverkets estetik, finansiering och placering. 

Cynisk produktplacering, anser man om verket, en gåva som i själva verket bekostas av ett tiotal franska mecenater – ett verk som därtill rundar den önskvärda ordningen med öppen tävling om offentliga minnesmärken.

Minnesmonument över nyligen genomlidna nationella trauman testar i dubbel mening den offentliga konstens gränser och utgör ofta goda analysunderlag gällande tolerans, makt och hierarkier i konsten. Jonas Dahlbergs stoppade Utøya-monument tecknar exempelvis en beklämmande statlig uppgivenhet inför tron på konstens kraft att läka, medan Koons tulpanbukett å sin sida visar på en statlig underkastelse inför den kommersiella konstvärldens mest vulgära dimensioner.

Tydligare, tänker jag, stående i snöslasket på Tokyo Square där skulpturen ska installeras, kan knappast ett verk skriva in sig i en historia av manliga monument, sanktionerat av en lika manligt kodad ekonomisk och politisk makt. 

Konstnären ger sig själv i present till en stad, där själva marken måste förstärkas för att bära tyngden. Med försåtlig aggressivitet skriver han in sig i ett kollektivt minne.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.