Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konst

Svensk hambo är också polsk

Hälsingehambon - en variant av mazurka i den polska provinsen Mazury.
Hälsingehambon - en variant av mazurka i den polska provinsen Mazury. Foto: Foto: Rolf Höjer
Sverigedemokraternas segregerande konstsyn bottnar ­ytterst i biologiska föreställningar om särarter och skillnader i naturen, idéer som givit den gamla rasismen nya och ofta förvirrande former, skriver DN:s konstskribent Jessica Kempe i den andra och avslutande delen om Sverigedemokraternas konstsyn.

Hur kan ett parti som följer rashygienens konstprogram och som tror att mänskligheten kan delas upp i biologiska särarter samtidigt påstå sig vara motståndare till nazism och rasism?

Hur är det möjligt att som Sverigedemokraterna se ”kulturell mångfald” som det svenska folkets befrielse, och ”mångkultur” som dess förbannelse? Sverige­demokraterna förvirrar. I vardagligt språk står mångfald och mångkultur för samma öppna Ikeabudskap, men inte i Sverige­demokraternas principprogram. Där betyder mångfald en rad tänkta särartsfolk, saligt åtskilda bakom slutna nationsgränser, alla lyckligt och rättvist räddade från såväl varandras som mångkulturens ”elakartade kränkningar av den nationalistiska principen …”

Med den nyrasistiska fantasin ”etnopluralismen”, som Sverigedemokraterna officiellt avfärdar men inåt tar efter, går det alldeles utmärkt att vara emot indelningen av mänskligheten i överlägsna och underlägsna raser för att i stället tänka sig mänskliga raser/särarter av lika värde. Varken bättre eller sämre, alla lika skyddsvärda som någonsin pandan, paddan och pensén.

Bakom nyrasismens förmenta rättviseparoller som ”Alla folks lika rätt” (Nationaldemokraterna), ”Rätten till skillnad” (”Rasrealism” enligt lanseraren Richard McCulloch) och ”Varje … folk har rätt till sin identitet” (SD) kan partiledaren Jimmie Åkesson lugnt bedyra partiets sunda och antirasistiska värdegrund. Ty rastänkare ser sig inte som rasister, utan som sunda bevarare av mänskliga raser eller särarter. Men även ”jämställda” rasläror är rasism.

Åtskillnadspolitik och särarts­teorier klarar sig inte utan biologi. Finns det ingen hittar man på den. Det förklarar varför mina försök att förstå Sverigedemokraternas, Nationaldemokraternas och Nationalsocialistisk fronts attacker mot världskonstnären Andres Serranos utställning i Lund och Alingsås och Sverigedemokraternas skulpturpolitik i Gävle förde mig ut i biologiska läror som inte är tillämpbara på människor. Att plugga mångfaldsekologiska nischteorier, rödlistade djurarter, avbetningens betydelse för gullvivors överlevnad och skarpsillens rekordsnabba ökning i Östersjön visade sig vara en följdriktig ingång till både SD:s och ND:s estetiska rensningspolitik.

Sverigedemokraterna har inte raderat sina rasföreställningar, bara uttryckt dem i särart och kultur, rapporterade idéhistorikern Ulla Ekström von Essen när hon 2006 på uppdrag av dåvarande Integrationsverket närstuderade Sverigedemokraternas ideologi. I följande SD-citat fann hon spår av såväl nazism som etnopluralism: ”Sverige är svenskarnas land. Sverigedemokraterna menar med detta inte att vi svenskar är bättre än andra, utan att Sverige är den enda plats på jorden där vi … kan utveckla vår egen särart och identitet.”

Sverigedemokraterna är inte okunniga om att rasbegreppet är avskaffat, att nazismen är politiskt omöjlig och att direktkopplingen mellan kultur och biologi var ett misstag. Men SD vet också att uttrycka sig populärt och demokratiskt. Etnopluralismens/nyrasismens idé om kulturella särartsfolk är en räddande kompromiss mellan den skrotade rasbiologiska tanken att kulturen är ärftlig och vetskapen om att kulturen är social.

Att döma av SD:s idéprogram är den främst medfödd. Där liknas nationen vid en organisk kropp och en oförliknelig person: ”Om varje människa är unik är också … nationen … unik … definierad i termer av gemensam kultur. … Alla människor är inte likadana.”
I SD:s tankevärld kan nationen och själen inte rymma samtidiga identiteter, konstarter och kulturer. Bara en.

Stämmer det att SD liknar mänsklighetens kulturer vid individer, djur och växter? frågade jag SDU:s ordförande Erik Almqvist förra våren. Sverigedemokraternas mix mellan genetik och konstruktivism förklarar hans gåtfulla mejlsvar: ”Vi jämför betydelsen av kulturell mångfald med betydelsen av biologisk mångfald. Givetvis skiljer sig kulturell mångfald ifrån biologisk i den bemärkelsen att kulturer är sociala skapelser”, skrev Erik Almqvist motsägelsefullt och tillade förväntansfullt: ”Svensk hambo är ju inte lika vanlig i Senegal som i Sverige.”

Nej, men inte bara svensk. De folksjälssvärmande 1800-talsantropologerna tog alldeles miste när de antog att hambon kom från Hanebo socken i Hälsingland. I själva verket är hambon en variant av mazurka som dansades i den polska provinsen Mazury dit den en gång virvlade i någon annan form.

Det tycktes som om jag slutligen funnit tråden i SD:s och ND:s konst- och människosyn. När amerikanska vit makt-anhängare och europeiska nationalister på 1970-talet lanserade etnopluralismens raslära serverades den som ett bisarrt och förföriskt hopkok av ekologiska mångfaldsmodeller, medborgar- och individrätt, växtodling och djurhållningsmetoder. I botten den bruna rasläran, uppblandad med gräsgröna miljöargument och toppad med FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna.

Att Sverigedemokraterna valt den fridlysta blåsippan som sin symbol är med andra ord inte bara parti­poesi. När SD:s kampsång ”Blåsippans väg” besjunger ”den lilla blomman som ensam står och lyser, vars trådar nere i marken är tusen år och mer” står blåsippans urgamla jordstam och sköra kronblad också för idén om svenskheten som en både hotad och ödesbestämd särartskultur.

När Nationaldemokraterna öppet bekände sig till etnopluralismens rasmytologi valde man i stället den behjärtansvärda pandan som sinnebild för sin segregationspolitik: ”Man räddar inte pandan för att den är bättre än andra djur. Man räddar en djurart för att den ... har en plats i livets fantastiska mångfald. På samma sätt har varje folk och etnisk grupp en moralisk rätt att ... leva ... utan att riskera integrering med andra folk”. (Citatet ur Rasmus Fleischers framsynta uppsats ”Etnopluralism. Om Nationaldemokraterna och framväxten av en ny rasism” 2003.)

Det råder ingen tvekan om att det är ur etnopluralismen Sverige­demokraterna hämtar upp sin konstpolitik. Det är med ”sund omsorg om landet” (principprogrammet) som SD vill odla fram den konst man anser folkbevarande genom att bekämpa ”osunda” och gränsöverskridande konstformer som Andres Serranos och Carin Ellbergs i Gävles norra rondell.

Sverigedemokraternas särartsindelning är ingenting annat än ett inbäddat etnopluralistiskt försök att komma förbi herrefolksrasismen och det gamla rasbegreppet genom att pressa in kulturen och mänskligheten i en trendig ekologi. Som i SD:s och ND:s version passar växterna och konsten lika illa som den passar människan.

Det var inte heller i konsten mina frågor till sist landade, utan i samtal med professorn i rättsgenetik Bertil Lindblom och professorn och biologihistorikern Nils Uddenberg.

– Idén att folk ska skiljas åt är en barnslig princip, då vet man inte vad man talar om, säger Bertil Lindblom. Och avslutar:

– Isolering är försvagande och farlig, folkblandning är bara nyttig. Annars skulle vi dö ut.

Nils Uddenbergs vackra ord kändes som en befrielse:

– Vi föds inte med anlag för en viss sorts kultur. Människan är kulturskapande till sin natur och kan med sin konstitution tillhöra vilka kulturella sammanhang som helst. Människan är en Ipod, som man kan spela olika melodier på.

– Också blommor vill befruktas utifrån, lägger han till.

I Nordamerika och Asien växer blåsippans syskon.
 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.