Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 12:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecension-alltfor-likartat-i-bjorn-wessmans-retrospektiv-pa-waldemarsudde/

Kultur

Konstrecension: Alltför likartat i Björn Wessmans retrospektiv på Waldemarsudde

Bild 1 av 2 Avenbok, 2018. Olja på duk.
Bild 2 av 2 Våris, 2016. Olja på duk.

I Björn Wessmans vision av naturen utan människan kan Ingarö samsas i bild med Papua Nya Guinea. Men Magnus Bons värjer sig mot den romantiska natursynen.

Rätta artikel

Överallt i Björn Wessmans stora retrospektiva utställning på Waldemarsudde ser jag öppna vidder, skogar, vattendrag och prunkande växtlighet. Vart jag än vänder mig visar målningarna fram besläktade naturscenerier. Wessmans myllrande motiv är både upplevda och uppdiktade, och svävar någonstans på gränsen mellan dröm och vakenhet. Snuddande hettan hos feberdrömmar.

Men trots att färgernas intensitet är uppskruvad till max ger målningarna ifrån sig en isande värme, där kalla pastelltoner av blått, gult och orange dominerar bildernas eruptiva crescendo

Wessman arbetar med ett utpräglat platt landskapsmåleri där de ofta väldiga dukarna är fyllda till bredden av fläckar, strukturer och mönster i stark kontrastverkan. Motivet nästan upplöst i ett täcke av sprakande tecken. Och även om bilderna har djupverkan gestaltas naturen uppfläkt, liksom avpassad inom ett och samma bildplan. 

Rent konkret klipper och klistrar Wessman fram sina landskapsbilder, och några av collagen som bildar målningarnas utgångspunkter redovisas pedagogiskt i montrar. Bitar från den svenska fjällvärlden möter där den sydafrikanska savannen, Papua Nya Guinea kan i samma bild samsas med Ingarö. Ändå är målningarna i lika hög grad uttryck för sinnestillstånd som för specifika geografiska landskap. Den ”målarens väg” som utställningstiteln anspelar på, vandras såväl i det inre som det yttre.

I Wessmans händer blir naturen en projektionsyta för hans konstnärliga vision om en värld som existerar oberoende av människan. Genom färgens kraft förmedlar Wessman ett orört jungfruligt paradis. Och som en logisk förlängning målar han på senare tid av sin egenhändigt skapade rhododendronträdgård, likt en nutida Claude Monet. 

Jag har svårt att på djupet engagera mig i den romantiska natursyn som Wessman ger uttryck för. Hans färgskala är heller inte min. Jag tröttas också av att utställningen är överhängd och visar upp alltför många likartade målningar som tar ut varandra. Mängden mättar blicken. Synd, för Wessmans genomlysta färglandskap har ändå ett säreget tonspråk. Hans måleri rymmer en hängiven blick inför vad fläckade ytor och penseldrag kan förmedla om naturens föränderliga rikedom.