Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Annika Larsson/Maria Lilja/Marianne Lindberg De Geer/John-E Franzén

John-E Franzéns målning av en ödslig parkeringsplats i Los Angeles visas på galleri Brandstrom Stockholm.
John-E Franzéns målning av en ödslig parkeringsplats i Los Angeles visas på galleri Brandstrom Stockholm.
Det hänger inte alltid på skäggväxten. Gallerisäsongen i Stockholm har dragit i gång. Milou Allerholm ser flera utställningar som skickligt, starkt och roligt behandlar mänskliga relationer - och får en kurs i genusvetenskap.
Konstrecension

Konstnär: Annika Larsson

Plats: Andréhn-Schiptjenko

Häromdagen blev jag klappad på kinden av en man jag inte känner. Han hade just haft en kort diskussion om skägg med en vän till mig, och skämtade i förbifarten om huruvida jag också hade skägg. Det intressanta var hur denna diskreta klapp satte förväntade spelregler ur funktion. En av de varmaste gesterna som samtidigt kan fungera som en maktmanifestation.

Jag tänker på händelsen när jag ser Annika Larssons videoinstallation "Dolls" på Andréhn-Schiptjenko, som liksom så många av hennes tidigare arbeten befolkas av män iklädda olika kostymer och karaktärer. Konstnären sätter upp en spelplan, här ett vitt rum med en linjeteckning där männen utför vanliga uppgifter: flyttar ett skåp och slår sönder det, kokar kaffe och rostar bröd. Inget tycks stämma, de har slalompjäxor, skridskor och stegjärn på fötterna och de kämpar på med sina fördefinierade funktioner.

Händelserna är sekundära, vikten ligger vid de moment som uppstår när männen betraktar varandra, hur deras blickar och närvaro korrigerar och försöker greppa det som utspelar sig. Inte heller här tycks finnas några klara spelregler. Kaffekoppar puttas i marken på ett maskinellt sätt, utan att någon tycks förmögen att förklara varför. Linjerna på golvet för tankarna till suprematismen, men dess fundament är utsuddat.

Annika Larsson utgår ofta från samma grund: relationen mellan överordnad och underordnad, mellan den som kontrollerar och den som blir kontrollerad. Det är skickligt gjort, som alltid, samtidigt vet jag inte om det nya verket för mig så mycket längre än de tidigare gjort.

Det som intresserar mig är hur hennes arbeten är exempel på arbeten i dag som cirklar kring ett slags öppet definierade tillstånd. Om man kan säga att konstnärer på 1960- och 70-talen försökte visa vilka strukturer som formar och påverkar våra liv har fokuset i konsten de senaste decennierna förskjutits mot gestaltningar av hur varje regel och struktur alltid tar form i förhållande till det som utspelar sig i specifika situationer och händelser.

Här kan man jämföra med ett verk som Maria Lilja visar på Nationalgalleriet, en film med titeln "Pianolektionen" som är en närstudie av vad som utspelar sig i ett ansikte under en pianolektion. Filmen är i själva verket ett collage där ögon, mun och näsa ömsom är tagna från pianolärarinnan, eleven och konstnären själv. Vi hör eleven spela och läraren avbryta, korrigera, uppmuntra, och ena ögat tittar uppskattande rakt fram medan det andra fundersamt tittar nedåt och munnen ger sina instruktioner.

Det är hejdlöst roligt att se. När man tänker på Larsson och Lilja samtidigt skulle den senare lätt kunna ses som en drift med det mer högtravande och övercoola tilltalet hos den första, men båda visar i någon bemärkelse samma sak: hur vi är inbegripna i relationer som ständigt definierar och omdefinierar makt, begär, rädsla, glädje.

Också i Marianne Lindberg de Geers bilder på Galerie Bel'Art är det en relation snarare än personer eller objekt som hamnar i centrum, närmare bestämt den mellan hennes man och deras son. Hennes serie teckningar är gjorda efter fotografier där pappan och sonen är ensamma i bildrummet, i olika tidpunkter under sonens uppväxt. Efter ett tag, när jag ser bortom det faktum att pappan/maken är linslusen Carl Johan De Geer, öppnar sig ett vackert, starkt och melankoliskt rum där modern ser på deras relation utifrån, frilägger den och tecknar den med trevande drag. Liksom hos Larsson och Lilja vet vi inget om detaljerna, vi behöver inte veta heller. Det är relationen som sådan som visas, det faktum att den är där.

Hur flyttar jag mig härifrån till John-E Franzéns utställning på galleri Brandstrom Stockholm? Franzén vars målningar är tömda på människor och som - enligt de stora uttolkarna Douglas Feuk och Ulf Linde - handlar om Måleriet, knappast om mänskliga relationer. Franzén som lätt kan betraktas som den mest stereotypt manliga av konstnärer, med återkommande intresse för kvinnokön, bilar, motorcyklar och den amerikanska västkusten.

Faktum är att det beror på Schopenhauer, vars namn Franzén använder i titeln till en målning av en typiskt ödslig parkeringsplats i Los Angeles. Jag kommer att tänka på en text som handlar om Schopenhauers förhållande till skägg. Hans svar på frågan varför män har skägg är att det fungerar som en mask, ett nödvändigt skydd mot den av naturen förrädiska kvinnan.

Jag borde göra det enkelt för mig och tala om måleriet som måleri, till exempel hur Franzén bygger upp bilderna från fotografier men samtidigt på ett collageaktigt sätt dubblerar motiven, låter dem återkomma i samma bild. Men nu har Franzén skägg och han refererar till Schopenhauer, så det är för sent. Hur ska jag förhålla mig till det här, tre dagar efter att min egen skägglöshet har bekräftats med en klapp på kinden? Är motorcyklar, amerikanska bilar och de melankoliska tomrummen i Los Angeles en manlig företeelse?

Nej. Del av en manligt definierad mytologi kanske. Jag älskar John-E Franzéns bilder, både fotografierna från den amerikanska västkusten och målningarna. Den känsla de inger, av ett tillstånd som nu liksom i 1970-talets målningar kan läsas som personligt eller samhälleligt, ett slags känsla av nollställdhet där den amerikanska drömmen öppnas för betraktarens projektioner och föreställningar.

Det är grundkurs i genusvetenskap som tål att upprepas: manlighet eller kvinnlighet har inte med kön att göra - maskulinitet handlar om normer och standarder. Här är det vackert att föra samman Annika Larssons mer fritt flytande och osäkrade män med de föreställningar som John-E Franzéns målningar lätt genererar.

Manligheten är performativ, ständigt pågående, den påverkas av hur vi lever den, vilken betydelse vi väljer att tillmäta den. Det hänger inte nödvändigtvis på skägget.

Bild

Annika Larssons video­installation

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.