Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Anton Corbijn på Fotografiska, Stockholm

Konstrecension

Konstnär: Anton Corbijn

Verk: ”Inwards and onwards”

Plats: Fotografiska, Stockholm. Visas t o m 15/4

Den holländske fotografen Anton Corbijn är legendarisk i musikvärlden, en visuell uttolkare av depprockband som Joy Division. Corbijn gav en mörk, cool image åt vågen av brittiska postpunkare, som han porträtterade i ödsliga landskap eller råa stadsmiljöer med dramatiska skuggor eller upprörda himlar.

Corbijns kontrastrika, grovkorniga foton var något helt nytt i början av 80-talet, då idoler antingen fångades av paparazzifotografer eller stajlades i studio. Det experimentella sättet att kopiera blev också stilbildande, även i Sverige. Typiskt för Corbijn var en hård svärta men även bruna och gula mellantoner som bland annat frättes fram med blodlutsalt.

Sedan dess har Corbijn gått vidare med rockvideor och jättemaskinerier som spelfilmer. Under presskonferensen på Fotografiska lät det som om hans nya utställning och bok fötts ur en kris, med längtan efter enklare, mer spontana möten med människor.

Den stramt scenograferade utställningen består av 36 svartvita, kvadratiska porträtt, alla tagna med Hasselbladskamera, plus stillbilder från inspelningarna av den hyllade filmen ”Control” och sågade ”The American”.

Enligt Corbijn syftar titeln ”Inwards and onwards” på att han sökt upp människor han beundrar, insupit inspiration och sedan gått vidare. Som tidigare är det främst musik- och filmstjärnor men denna gång i sällskap av kända konstnärer.

Det är en spretig utställning, trots bildernas formella likheter; den fyrkantiga formen, den oftast centrerade kompositionen och det naturliga ljuset. Samt molltonen. Den ende som ler här är Nelson Mandela.

Det jag reagerar på är att bildernas ursprung verkar så olika. För utan att ha ett uppdrag kommer väl ingen nära en världspolitiker som Mandela eller får Al Gore att balansera en pinne på näsan? Och nog är det en promotionsbild med indiebandet Arcade Fire i vita uniformer i ett kargt kustlandskap?

Vad har dessa bilder gemensamt med konstnärsporträtten?

De är en blandning av ögonblicksbilder, som det verkar, och mer genomtänkta, konceptuella bilder. Corbijns bästa porträtt i den senare kategorin är en döskallesminkad Damien Hirst. Här finns bärande referenser till Hirsts konst, liksom i bilden av Anselm Kiefer, uppflugen på en trappa i ett industriellt ruinlandskap.

Andra konstnärer är mest uppställda i studion eller inklämda i en komposition, och den belgiske målaren Luc Tuymans bligar bistert, närmast fientlig på fotografen. Corbijn har uppenbarligen haft svårt att få kontakt med dem som skiter i sin image.

Desto bättre går det i långvariga relationer, som exempelvis med den raspige rockpoeten Tom Waits. Och hur har Corbijn fått Mike Jagger att posera som dragqueen, i peruk, örhängen och målad snipmun? Det är utställningens roligaste bild – vem har inte känt att det bor en tant i den åldrade rockhjälten? Men Corbijn bjuder inte på ett ord om bildens bakgrund.

Det irriterar mig att han endast ger publiken namn och årtal, med undantag av en handfull bilder där Fotografiska spelat in några meningar för dem som hyr en audioguide. Boken med samma titel innehåller bara en kort introduktion om Corbijn och jag tror inte särskilt många i publiken orkar igenom den 76 minuter långa filmen om hans karriär i entrén till utställningen.

Corbijn säger sig inte vilja styra betraktarens tolkning av bilderna, vilket är märkligt pretentiöst när han så noga valt sina modeller och specifika referenser. Men vem har koll på allt från cykelchampions som Lance Armstrong och musiker som Tricky, till författare som Gore Vidal och konstnärer som Imi Knoebel?

Jag erkänner, jag har googlat flera namn. Och om det nu är ointressant att förmedla vem personerna är och vad de utmärkt sig med, så kunde väl Corbijn lika väl ha porträtterat mindre kända, nog så angelägna konstnärer eller artister? Viljan att spegla de aktuella personernas ”själ” verkar helt klart underordnad kittlingen av själva kändisskapet i sig.

Dessutom undrar jag varför Corbijn gör ett nummer av detta projekt är ”back to basic”, nu när han valt att skriva ut bilderna digitalt. De kostar uppåt 20.000 dollar styck, trots att resultatet här är stendöda printar, med få valörer och en ljusreflekterande yta som stör seendet.

Det hindrar inte att utställningen innehåller en del fantastiska porträtt, några redan nämnda. En favorit är den kraftfulla målaren Marlene Dumas, bredbent med en cigg i mungipan, en av få kvinnor i Corbijns machogalleri. Alexander McQueen, med bindel över munnen och oroliga handrörelser, är också ett spännande porträtt. Men nog bygger det på min vetskap att modeskaparen en tid senare tar livet av sig.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.