Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Bob Dylan: The beaten path på Halcyon gallery, London

När Bob Dylan häromveckan bröt tystnaden kring Nobelpriset i brittiska The Telegraph blev det förstås en världsnyhet. Vad de flesta ”Dylan pratar!”-hurrarop missade – särskilt i Sverige – var sammanhanget för musikerns yttrande. Det var inte för Prisets skull som Dylan gav en av sina ovanliga intervjuer, utan i en kalkylerad lansering av sin konstutställning i London.

Konst

Bob Dylan

”The beaten path”

Halcyon gallery, London

Att Dylans arbetstakt redan som det är tycks mördande för en 75-åring – hundratalet konserter om året, skivor, filmer, memoarskrivande – hindrar inte att han sedan ett decennium har växlat upp takten i sitt målande och skulpterande. Utställningarna på det prestigefyllda Halcyon-galleriet i Mayfair kommer nu allt tätare: ”The beaten path” är Dylans fjärde här sedan 2008, och den avgjort mest ambitiösa.

Namnet är passande: Kontrasten mellan champagneflöjtarna på pressvisningen och de rustika akryltavlor som utgör den ”path” som är Dylans är närmast obscen – ett Amerika i grova penseldrag, fryst i tiden kring 1955. I essän som inleder den Taschen-feta katalogen skriver Dylan att de moderna företagsskrapor som skuggar San Franciscos Chinatown eller New Yorks Coney island inte betyder något för honom. Det inte är den värld han vill vara del av, så han väljer att inte se dem.

Men liksom i sina texter väljer han att se något annat. Går man nära Dylans järngrindar är de sammansvetsade av bitar som bär logotyper från USA:s många nerlagda fabriker. Vetskapen om att den Americana-kuliss målaren Bob Dylan väljer att leva i är lika döende ger motiven en sorglig ton: det går inte att se hans akvarell av en sliten judisk deli på Houston street utan att tänka att där nog redan står en märkesbutik istället.

Foto:

Tekniken är avsevärt bättre än när Dylan 1968 gjorde omslaget till The Bands ”Big pink”, men naiviteten och den expressiva direktheten är kvar. Fast han har börjat arbeta på perspektiven: en donutshop sedd i backspegeln; ett torg betraktat från ett hotellrum. I den tre gånger två meter stora och lätt apokalyptiska ”Endless highway” är det som att se den lila solnedgången från turnébussen. I en annan akryl möter vi ett dolt hörn i en New Orleans-trädgård – lummig grönska som bryter av från krom och neon. Bättre bilder av hur livet på vägarna ter sig för en person som blir igenkänd överallt får man inte.

Men de är också mer. I essän beskrivs målningarna som ”up to the moment realism”. Det är talande att en konstnär vars texter avkrävs gåtfullhet ägnar sig åt ”vad du ser är vad du får”-realism. I det finns också nycklar till Dylans skrivteknik; en röd tråd till när han 1974 studerade för konstläraren Norman Raeben (son till författaren Sholem Aleichem). Raeben kallade sin metod ”perceptuell ärlighet”. En vas ställdes fram i 30 sekunder och eleven målade sedan intuitivt ur minnet. När Dylan släppte sitt mästerverk ”Blood on the tracks” 1975 förklarade han att låtarnas tidsöverskridande kvalitet var resultatet av att Raeben lärt honom att få kontroll över handens relation till sinnet – ”att göra medvetet vad jag brukade göra omedvetet”.

”The beaten path” avslutas helgen den 11 december. Det är inte uteslutet att Dylan då, högst medvetet, befinner sig mycket närmare Stockholm än vad den svenska litteraturparnassen lär uppleva som bekvämt.

Foto:

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.