Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/bokrecension-brokiga-praktverk-om-ett-sverige-i-formtopp/

Konstrecensioner

Bokrecension: Brokiga praktverk om ett Sverige i formtopp

Bild 1 av 12 Entrén till Eldbegängelseföreningens bidrag till Göteborgsutställningen 1923, med reliefer av Ivar Johnsson.
Foto: Okänd fotograf
Bild 2 av 12 Detalj från Stockholms stadshus södra fasad.
Foto: Eric Ericson
Bild 3 av 12 Vaksalaskolan i Uppsala från 1927, av Gunnar Leche.
Foto: Eric Ericson
Bild 4 av 12 Skulpterad relief på sekretär, formgiven av Axel Einar Hjort 1927.
Foto: Eric Ericson
Bild 5 av 12 Brännvinskärl i form av en fisk, av Estrid Ericson efter en peruansk förlaga.
Foto: Stockholms auktionsverk
Bild 6 av 12 Anna Petrus, lockurna för Svenskt Tenn 1928
Foto: Bukowskis
Bild 7 av 12 Tobaksburk av Wilhelm Kåge för Gustavsberg, 1930-tal.
Foto: Bukowskis
Bild 8 av 12 Reklammast på Stockholmsutställningen 1930, toppad av den grafiska symbolen formgiven av Sigurd Lewerentz
Foto: Nordiska museet
Bild 9 av 12 Vardagsrummet i Villa Engkvist med vinterträdgård, färdigställt 1939 i Västberga i Stockholm och ritat av Sven Backström/Leif Reinius.
Foto: Andreas Feininger
Bild 10 av 12 Takarmaturen Bikupa, Hans Bergström för Ateljé Lyktan, sent 40-tal
Foto: Bukowskis
Bild 11 av 12 Etsad glasdekor med Parismotiv av Ulla Fogelklou-Skogh 195.
Foto: Bukowskis
Bild 12 av 12 Serveringsvagn av Carl Cederholm, Firma Stil & Form 1940-tal
Foto: Stockholms auktionsverk

De firade stilepokerna Swedish grace och Swedish modern har fått en genomlysning i två tunga band. Det lilla förlaget Orosdi-Backs stora satsning är en bragd – men kunde ha blivit ännu bättre, tycker Birgitta Rubin.

Birgitta Rubin
Rätta artikel

Göteborgsutställningen 1923 och Världsutställningen i Paris 1925 gav konstindustrin i Sverige ett stort internationellt genombrott. Den svenska paviljongen i Paris, ritad av Carl Bergsten, belönades med hela 36 grand prix och 46 guldmedaljer. Lovorden haglade över allt från Orrefors graciösa, graverade glas, exklusiva möbler från NK, porslin från Gustavsberg, gjutjärnsföremål från Näfveqvarns bruk och Svenskt Tenn, till textilier från Märta Måås-Fjetterström och Handarbetets vänner.

Tjugotalets lovprisade, nyklassicistiska strömning har gått till historien som Swedish grace. Beteckningen myntades av en brittisk arkitekturskribent i samband med Stockholmsutställningen 1930 – precis i den brytningstid då den dekorativa nyklassicismen nått sin höjdpunkt och den avskalade funktionalismen slog igenom.

Även Stockholmsutställningen blev en formidabel framgång för svensk arkitektur och formgivning. ”Swedish modern”, en mjukare variant av den stränga internationella modernismen, fick en storhetstid som sträckte sig långt in på 50-talet.

Det lilla förlaget Orosdi-Back har skapat sig en nisch med konstböcker i pocketformat men gör även tyngre satsningar. Som ”Swedish grace” med text av Gunnela Ivanov och nu uppföljaren ”Swedish modern” av Hedvig Hedqvist. Tillsammans väger dessa stiligt formgivna tegelstenar nära fyra kilo!

Textintroduktionerna är bara cirka 70 sidor vardera, medan bildblocken är makalöst omfattande. Designhistorikern Christian Björk och konstnären Eric Ericson (som startade Orosdi-Back) har gjort urvalet till båda volymerna. Ett hästjobb. ”Swedish grace” innehåller omkring 630 bilder och ”Swedish modern” cirka 800. 

Foton, ritningar och skisser är hämtade ur stora, välkända arkiv men även spårade i små, privata företagsarkiv. Antik- och auktionshandeln har bidragit med nyare föremålsbilder, och Eric Ericson själv med en del färska färgfoton.

Allt som allt en kulturbragd – särskilt bildurvalets geografiska spridning och spännvidden bland formgivarna. Kända namn har kompletterats med bortglömda, varav en hel del kvinnor och lokala producenter.

Det leder till en brokigare och mer mångfacetterad bild av både Swedish grace och Swedish modern. Övergången mellan tradition och modernitet är flytande och 30-talet behandlas i båda böckerna. Flera av de största namnen, som Gunnar Asplund, var dessutom verksamma under båda stilepokerna. 

Damsalong av Uno Åhrén på Göteborgsutställningen 1923. Foto: Okänd

Bokprojektet sätter punkt i mitten av 50-talet, då Swedish moderns nyskapande fas sägs ha kulminerat med bomässan H 55. Nog finns det goda exempel längre fram – men omfånget är redan på gränsen till otympligt. Och samtidigt som just bredden är volymernas största förtjänst så är det mer än förlaget riktigt mäktat med. 

Det jag beklagar mest är att de löpande texterna saknar sidhänvisningar till bilderna, som dessutom ligger i en egen ordning. Det fick mig att frustrerat bläddra fram och tillbaka, ibland utan att hitta relevanta bilder. Det går heller inte att söka på byggnadernas namn i registret, bara på upphovspersoner, vars förnamn tokigt nog styr bokstavsordningen i ”Swedish grace”. 

Men särskilt denna volym fyller ett hål. Swedish grace är som stilepok ännu rätt outforskad, trots att den innebar en konstnärlig höjdpunkt inom hela formområdet, med berömda allkonstverk som Stockholms stadshus, Konserthus och Stadsbibliotek. 

Svenska Slöjdföreningens förmedling av konstnärer till industrin hade en enorm betydelse för kvalitetshöjningen, men även satsningarna på hemslöjd och hantverk. Ellen Key pläderade tidigt för ”skönhet för alla” och den tongivande konsthistorikern Gregor Paulsson för ”vackrare vardagsvara”. 

Författaren Gunnela Ivanov har doktorerat på just Paulsson och Svenska Slöjdföreningens verksamhet 1915-25. Hennes kunniga text är dock på akademiskt vis pepprad med hänvisningar, namn och exempel, vilket skymmer den idéhistoriska överblicken. Hade text och bild integrerats kunde en del uppgifter ha sparats till bildtexterna.

Varför försvann då den svenska nyklassicismen så snabbt ur ett historiskt medvetande – trots sin grace och höga kvalitet? Både Ivanov och Hedvig Hedqvist pekar på funktionalismens förhärskande smakdomare, däribland Gregor Paulsson. Som ordförande för Svenska Slöjdföreningen kom han att döma ut nyklassicismen som en ”stilepok utan morgondag”. 

Till mångas besvikelse blev ”vackrare vardagsvara” inget ”för alla” och progressiva arkitekter som Uno Åhrén tog redan i mitten av 20-talet avstånd från sina ”ungdomliga felsteg”. Lyxprodukter och dekorativt överflöd beskrev han till och med som ”outsägligt äckligt”! 

En liknande attityd hade Nationalmuseums ”smakfostrare”, har jag förstått, och endast ett fåtal av 1920- och det tidiga 30-talets utsökta möbler och konsthantverk förvärvades till samlingen. Det dröjde fram till slutet av 80-talet innan priserna på Swedish grace sköt i höjden. På antik- och auktionsmarknaden blev Orrefors tidiga konstglas åter internationellt eftersökt och slag i slag återupptäcktes skickliga möbelarkitekter som Axel Einar Hjorth, Carl Malmsten och Carl Hörvik, liksom högklassiga tenn- och gjutjärnsprodukter av formgivare som Anna Petrus.

Och när Nationalmuseum nyöppnade i höstas kunde många med mig njuta av flertalet nyförvärvade objekt från 20-talet, däribland praktpjäser från Parisutställningen.

Damfåtölj av Uno Åhrén, utställd i Paris 1925. Foto: Bukowskis

Bildskatten i ”Swedish grace” ger än mer att njuta av. Men som antiknörd hade jag önskat tydligare information om vilka miljöer som är bevarade respektive förstörda och vad som finns i offentliga samlingar. Man blir ju så sugen på att se böckernas alla fantastiska byggnader och föremål i verkligheten!

En höjdpunkt i ”Swedish grace” är bildmaterialet från Göteborgsutställningen, hela 26 sidor med fräcka och formmässigt varierade byggnader, signerade Arvid Bjerke och Sigfrid Ericson. Inget av detta finns kvar i Göteborg (tror jag i alla fall), men däremot Gunnar Asplunds pampiga Karl Johansskolan som liknar ett antikt tempel. Det gör även den mindre kända Vaksalaskolan i Uppsala. En annan pärla är Värmlands museum i Karlstad, inspirerat av kinesiska tempel. Och Tändstickspalatset i Stockholm, ritat av Ivar Tengbom, borde genast få sin unika interiör skyddad från fler ingrepp (se tidskriften Arkitektur 1/16).

Det märks också att bildredaktörerna förälskat sig i 20-talets rika förråd av klassicerande ornament på möbler, fasader och i trapphus – ”en mångfald” som enligt dem övergår i ”funktionalismens enfald”.

Hur kan man då förstå funkisens genomgripande genomslag i Sverige? En enkel förklaring är att Svenska Slöjdföreningens mission gick hand i hand med socialdemokratins vision om det goda folkhemmet. 

Uno Åhréns skåp ”Paradiset”, tillverkat av Mobilia i Malmö och utställt i Paris 1925. Nationalmuseum fick det dyrbara skåpet av vänföreningen 2018. Foto: Eric Phililipe

I inledningen till ”Swedish modern” beskriver Hedvig Hedqvist Stockholmsutställningen 1930 som ett ”mycket omfattande projekt som skulle befästa det moderna Sverige”. Den svenska bostadssituationen tillhörde Europas sämsta och behovet av billiga, ljusa, välplanerade och hygieniska lägenheter var skriande. En mer rationell byggprocess var av nöden och ett stramt, odekorerat formspråk underlättade industriproduktion.

Även ”Swedish modern” innehåller väl mycket namn men proffskribenten Hedvig Hedqvist har ett ledigt språk och lättar upp texten med roliga citat. Som Gunnar Asplunds påstående att ”en tysk utställning bara tar fasta på sakligheten – och på att tillgången till pilsner inte tryter”. Detta i motsats till Stockholmsutställningen, där han var chefsarkitekt, vars ”nordiska” typ  dels ville ”ge en knuff åt utvecklingen, dels tillgodose kraven på skönhet och festivitas”.

Hedqvist skildrar ingående lanseringen av Swedish modern och dess idéhistoria, präglad av ledande svenska arkitekters nära kontakter med den radikala Bauhausskolan. Men här ingår även den hetsiga, inhemska ”slöjdstriden”. Carl Malmsten tillhörde oppositionen mot tidens stilförtryck och parhästarna Estrid Ericson/Josef Frank attackerade ”Slöjdföreningstråkigheten”. Kunderna uppskattade inte heller de dogmatiska funktionalisternas kalla, renrakade estetik. Mjukare former, trä hellre än stål och mönstrade möbeltyger vann publikens gillande. 

Soffa av Carl Hörvik till Parisutställningen 1925. Foto: Eric Phillipe

Så ”enfald” präglade knappast funkisens första decennier i Sverige. I ”Swedish modern” vimlar det av varierade miljöer – snygga, luftiga och samtidigt funktionella. En småstad som Karlskoga har ett väldigt fint Folkets hus och Halmstads rådhus verkar mycket påkostat, med vackra intarsiadörrar och järnsmide signerat surrealisterna Sven Jonson och Stellan Mörner. Villa Engkvist i Västberga (som försvann under 60-talets rivningsraseri) tillhör det häftigaste jag sett, med vinterträdgård och allt.

Ja vilka enorma ambitioner det fanns under Swedish moderns storhetstid! Välplanerade boendemiljöer skulle skapa goda samhällsmedborgare och sociala orättvisor utjämnas. Även om vi i dag vet att stadsplaner istället kunde skapa segregation och det fanns rasbiologiska tongångar i folkhemsbygget, så vill jag lova att det finns mycket att lära från både ”Swedish grace” och ”Swedish modern”. 

En formulering av Sven Markelius, som citerar sin tyska arkitektkollega Walter Gropius, vill jag tillägna vår tids byggherrar: ”Utgå från publikens faktiska bostadsbehov och faktiska möjligheter att betala”. 

Läs också: Vårsalong med råblommig kitsch och gråmulna landskap