Nya och gamla broderier visas sida vid sida på Röhsska museet i Göteborg. Karin Faxén ser sagolika, gripande och nyskapande verk.
”Det stora stygnet – broderi som vision och vittnesbörd”
Röhsska museet, Göteborg. Visas t o m 13/3
”Okt. 26: Vintertid börjar! Vi börjat att fixa huset igen. Det går aldrig fort.”
”Okt. 27: Jag fortsätter att spakla halv vägg i vardagsrummet.”
Kiwa Saitos uppdateringar med felstavningar är som hämtade från Facebook. Men de är broderade i svart tråd på rullar av vitt bomullstyg. På utställningen ”Det stora stygnet – broderi som vision och vittnesbörd” visas verk av 18 moderna och samtida konstnärer. Utställningen sträcker sig över 1900- och 2000-talet med ett undantag: Märta Charlotta Focks broderade, gripande försvarstal från 1805, där hon som dömd och sedermera avrättad mördare av sin familj kommunicerar sin oskuld.
En egensinnig, nyskapande brodös var pianolärarinnan Anna Casparsson (1861–1961). Verken av henne från 1920-talet är intima och sagolika bilder ämnade för den närmsta kretsen, flygeltäcken tyngda med applikationer, stygn i guldtråd och pärlor på sammet.
Severija Incirauskaite-Kriauneviciene broderar sig rakt in i nuet med blomstermotiv i korstygn på krockskadade bildelar i verket ”A path strewn with roses”. Här finns broderiprocessens inslag av brutalitet men också dess potential för det omöjliga. Ida-Lovisa Rudolfsson använder sig av ett samtida bildspråk som får mig att minnas Roy Fribergs dystopiska blyertsraderingar. Vardagliga ting, en gul och blå Ikeakasse eller en Fjällrävenryggsäck, möter oförklarliga slukhål.
Det är befriande att en utställning om broderi kan göras med ett annat perspektiv än genus, även om blott två medverkande konstnärer de facto är av manligt kön. Broderi har traditionellt betraktats som ett kvinnogöra. Fördomarna skymmer delvis sikten men laddar broderikonsten desto mer. Inte minst när broderiet nu allt mer används i samtidskonstsammanhang.
Men man kan inte blunda för broderiets politiska dimensioner. Elsa Agélii är en av många textilkonstnärer som under sin långa konstnärsbana aktivt engagerat sig i olika samhällsfrågor.
På utställningen visas bland annat projektet ”Världens vatten”, där hon broderat med material från Marockos gator. Och det var en av Sveriges tidiga socialt engagerade feminister, Sophie Adlersparre, som grundade Föreningen Handarbetets vänner 1874. Organisationen har hjälpt fram en mängd konstnärer, inte minst Sten Kauppi (1922–2002). Vid sidan av hans mer kända och typiska monumentala verk visas nu några tidiga, mindre broderier.
I januari 1954 öppnade Handarbetets vänner en utställning på Röhsska museet, där bland annat en ung Sten Kauppi var representerad. Jag tänker på den där vernissagen under textilkonstens och museets guldålder när jag nu går runt i salarna. Det saknas personal, det saknas en riktig katalog. Det saknas det ena och det andra. En våning är stängd.
I september fyller Röhsska 100 år, vårt enda museum specialiserat på konsthantverk och design. Museet och dess personal knäar av grav och mångårig underfinansiering. Göteborgs kulturförvaltning måste inse att det krävs såväl resurser som ett kunnigt, kontinuerligt ledarskap på Röhsska.