Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Elegant gränsöverskridande. Skulpturer som kryper under huden

Grupputställning

”I love it ! What is it ?”
Kulturhuset, Stockholm. Visas tom 11/1 2015.

Högst upp på Kulturhuset brer nu sju svenska konstnärer ut sig. För utställningen ”I love it! What is it?” har plan 5 rensats på mellanväggar. Och i ett slag går salens brister i dagen. Lågt i tak och avsaknad av allt insmickrande.

Fördelarna är läget, utsikten och att här finns mycket folk. Men enbart i kaféet utanför.

Att locka in publiken måste vara utmaningen. Denna gång har man försökt höja temperaturen genom att slopa texter. För mig känns det flåsigt. Varför ska just den visuella konsten röra sig på smiley-nivå? Men greppet förklarar utställningens förnumstiga titel.

Konstnärerna, som alla sägs ha fått sitt avstamp under ”det mytomspunna” (?) 80-talet deltar med skulpturala iscensättningar. Två poler är Marianne Lindberg De Geers krälande mekaniska kroppar – ett ohyggligt koncentrat av mänskligt lidande – och Olov Tällströms stora skulptur av tjugo snirklande färgprismor i rena, enkla färger. Båda verken är anslående och kryper under huden. De Geers genom sina ur-vädjanden och Tällströms genom sitt eleganta gräns­överskridande mellan organiskt (den ormande rörelsen) och mekaniskt.

Det är en fin och lättsedd utställning. Det slår mig att dessa konstverk fötts ur flytningar mellan klassifikationer. De glider mellan intimt och allmänt (Carin Ellberg), människa och djur (Ulf Rollof) och djur och växter (Truls Melin). Medan Klara Kristalovas lerfigurer liksom svämmar över av glasyr har badrummet i Meta Isæus-Berlins sovrumsidyll blivit en vattenfontän.

Installationen som konstform är numera självklar. Den var inte ny ens på 80-talet, men blev först då definierad som provokativ i svensk debatt. Idag är det vardagsmat att vissa konstnärer närmar sig teatern, medan andra väljer traditionen och återigen andra jobbar med idéer, mekanik eller film. Konstnärerna har ett frirum. Där går allt att använda – såvida det transformeras. Frågan vad som är konst eller ej är bara kommersiell. Eller?

Katalogen tjatar om definitioner, och jag undrar varför. Motsvarigheten till definitionskrav saknas inom andra konstformer. Ingen frågar vad som är dans, litteratur eller musik. Man anar bakgrunden i att de gränsöverskridanden som pådrevs redan på Moderna museets 60-tal aldrig riktigt har slagit igenom. En renässans för det klassiska ruvar i kulisserna – se till exempel Moderna museets ”Skulptur efter skulptur”. Det är väntat, för när allt kan vara konst behöver konstnärerna fördjupa sin särart. Samt uppsöka nya regler och motstånd, vilket man just nu kan se på en vanlig gallerirond.

Till sist. Marianne Lindberg De Geer är både chef för Kulturhusets Konst och Design och dominerande konstnär på utställningen. I entrén försvarar hon de dubbla stolarna med sitt anställningskontrakt. Andra chefer i huset har samma rättigheter, och katalogen demonstrerar hur intrasslade personrelationerna är i ett litet kulturland som Sverige.

Men den visuella konsten är ju avhängig av en kommersiell marknad.

Etiken känns inte färdigdiskuterad

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.