Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

”Hannah Ryggen. Världen i väven” på Nasjonalgalleriet, Oslo.

Storslaget naiv. Bildvävaren Hannah Ryggen i välförtjänt strålkastarljus.

Konst

”Hannah Ryggen. Världen i väven”
Nasjonalgalleriet, Oslo.
Visas t o m 4/10, sedan Moderna museet Malmö 31/10–6/3 2016.

Den svensk-norska bildvävaren Hannah Ryggen presenteras just nu i en storslagen utställning på Nasjonalgalleriet i Oslo, med tonvikt på hennes sociala och politiska engagemang. Utställningen omfattar 40 vävnader, däribland de sex som visades på Documenta i Kassel för tre år sedan och den väldiga tapet som skadades vid Anders Behring Breiviks sprängning av norska regeringsbyggnaden 2011.

Hannah Ryggen (1894–1970) räknas i dag som en av Norges främsta bildkonstnärer. Hon har också betytt mycket för de textilkonstnärer som utvecklades i Sverige på 1960- och 1970-talen. Hon föddes som Hannah Jönsson i Malmö, där hon växte upp under enkla förhållanden; fadern försörjde familjen som verkstadsarbetare. Själv utbildade hon sig till småskollärare men trivdes aldrig i yrket. Ändå fortsatte hon som lärarinna i tio år, samtidigt som hon tog lektioner i måleri.

1922 for hon till Dresden för att gå på konstskola och där träffade hon den norske målaren Hans Ryggen. De gifte sig 1923, varefter paret bosatte sig i Norge, där Hannah Ryggen levde återstoden av sitt liv.

Denna kraftfulla bildvävare framträdde som nyskapande konstnär på 1930-talet, då hon gav uttryck för sina sociala och politiska åsikter i stora vävda tapeter. Bildspråket är naivt men allvaret i hennes kommentarer framgår med all tydlighet.

1933 vävde Hannah Ryggen ”Fiske vid gjeldens hav”, där hon formulerade sin syn på bankmän som tvingade skuldsatta fiskare och småbönder att lämna sina hus, om de inte förmådde betala av på lånen. Hur svårt det kunde vara viss­te konstnären av egen erfarenhet.

Tillsammans med sin make drev hon ett litet jordbruk med får, höns och ko som gjorde dem självförsörjande men de hade alltid ont om kontanter. De levde ensligt på Ørlandet vid Trondheimsfjorden; via radio och tidningar följde de med vad som hände ute i världen.

Italiens angrepp på Etiopien 1935 gjorde Hannah Ryggen mycket upprörd och fick henne att väva ”Etiopia”, där den etiopiska kejsaren Haile Selassie porträtteras i all sin prakt medan Mussolinis huvud genomborras av en pil. Så politiskt hade ingen tidigare uttryckt sig i vävd bild, men den här konstnären drog sig inte för att leva ut sina känslor i en så tidsödande teknik som flamskvävnad. Hon arbetade spontant och lika fritt som en målare, utan skiss eller förlaga i vävstolen. Hon lyckades inte lika bra med färg och pensel på duk, ansåg hon själv.

Hennes hjärta klappade till väns­ter. Spanska inbördeskriget, de tyska nazisternas grymheter och svenskarnas medgörlighet under andra världskriget kommenterade hon också med tydlig skärpa. 1966 skapade hon ”Blod i gresset” som en protest mot USA:s bombningar av Vietnam. Hon kunde även häckla dem som förolämpat henne personligen. Snabbt levde hon ut sin vrede i drastiska och färgstarka bildvävnader.

Den lilla människans kamp mot överheten är ett genomgående tema. Ett av hennes mest kända verk – ”Jul kvale” – handlar om en norsk politiker som kritiserade Norges medlemskap i Nato. Hannah beundrade denne man som ställde sig upp och sa nej när alla andra sa ja och och hedrade honom med en monumental vävnad.

När den nya regeringsbyggnaden skulle uppföras i Oslo fick Hannah Ryggen uppdraget att smycka en stor vägg i vestibulen. ”Vi lever på en stjerne” är hennes största bildvävnad – fyra meter hög och tre meter bred. Den blev färdig 1958 och skildrar kärleken mellan man och kvinna, och det var den som skadades vid terrordådet 2011. Vävnaden är nu fint lagad, men lagningen har lämnats synlig som en påminnelse om att kärleken övervinner allt. Så har även detta konstverk fått ett politiskt innehåll.

Hennes vävnader har visats i Sverige flera gånger. 1962 arrangerade Moderna museet i Stockholm en utställning som satte publikrekord, innan den fortsatte till Göteborg.

Vid sin död 1970 efterlämnade Hannah Ryggen ett hundratal stora och små bildvävnader, samtliga vävda av ull och lin som konstnären själv spunnit och färgat med växter som hon hittat ute i markerna. Särskilt typisk är en lysande ”potteblå” färg i samma nyans, som hennes skånska mormor använde till blårandiga stickade strumpor.

Hannah Ryggen såg sig själv som norska, men hennes konstnärliga rötter går tillbaka till den skånska folkkonsten och det tidiga 1900-­talets bildkonstvävnader. Ur detta arv skapade hon ny, egensinnig och storartad konst

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.