Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-08 05:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/har-satts-den-sorglosa-existentialismen-i-arbete/

Konst

Här sätts den sorglösa existentialismen i arbete

På flyttfirman ”Pläsnt Dschörnie” myllrar ett tiotal anställda i röda jobboveraller omkring. Foto: Petter Pettersson/ Lilith Performance Studio

I Ethan Hayes-Chutes och Liliths performance ”Pläsnt Dschörnie” balanserar arbetsmiljöns skeva vardaglighet mot arbetsprocessernas gåtfulla tomhet, skriver Dan Jönsson.

Det brukar sägas att arbetet, och särskilt kroppsarbetet, mer eller mindre blivit osynligt i vår kultur och jag har länge undrat om inte performancekonsten uppfunnits för att kompensera denna brist. Amerikanen Ethan Hayes-Chutes totalperformance på Lilith i Malmö är, i alla fall vid första intrycket, en klockren bekräftelse på den teorin.

För här arbetas det. Det lyfts och kånkas, fixas och repareras. Stämplas papper, breds lunchmackor och fylls i tidsscheman. Vi befinner oss på flyttfirman ”Pläsnt Dschörnie”, i en nergången, stökig kontorslabyrint där ett tiotal anställda i röda jobboveraller myllrar omkring och staplar kartonger, dricker kaffe, går på toa, medan publiken smyger runt längs väggarna och försöker se osynlig ut.

Flyttfirmorna hör väl numera till de nedre kretsarna av helvetet i den postindustriella gigekonomin, och man kunde ha väntat sig att ”Pläsnt Dschörnie” skulle vara en kritisk kommentar till den verkligheten. Men realismen här är av ett annat slag. Den omsorgsfulla scenografin förankrar firman i en analog tidsficka där blyertspennor och whiteboardtavlor ännu inte svepts bort av de mobila skärmarna, och de anställda visar sig i själva verket syssla med det mesta utom just att flytta möbler. Någon sitter och putsar på små prydnadsdjur av glas, andra spelar dart eller lägger sifferpussel och en sitter i ett hörn och tecknar koncentrerat av en stapel flyttkartonger.

Ännu märkligare verkar de ceremoniella högtalarutrop på gränsen mellan poesi och reklambudskap som då och då skräller ut i det interna kommunikationssystemet. Och rätt vad det är brister personalen ut i en unison trosbekännelse till sina flyttkartonger som får Brechts ande att sväva över scenen.

”Pläsnt Dschörnie” är ännu en i raden av storskaliga performanceföreställningar som Lilith på senare år har gjort till sin unika konstnärliga nisch. De kan vara interaktiva, med flytande gränser mellan skådespelare och publik, eller som här mer slutna i sina fantasivärldar – men gemensamt för dem är de genomarbetade fiktionerna och de utdragna tidsramarna där miljögestaltningen blir en bas för experiment och improvisationer.

Som konstnärliga projekt är de förstås riskabla. Minsta glapp i gestaltningen och ett svindlande tankeexperiment börjar likna pretentiös gymnasieteater. Men inte här: Ethan Hayes-Chutes balanserar miljöns skeva vardaglighet mot arbetsprocessernas gåtfulla tomhet på ett sätt som får frågorna att svälla ut i det absurda. Vad är det här för människor? Är de kanske arbetslösa och i åtgärd? Är de alla döda och i skärselden? Eller är de bara barn som aldrig slutat leka att de är på jobbet? Förresten, vad är skillnaden?

Hayes-Chutes har i ett tidigare verk ordnat ett friluftsläger för folk som behöver lära sig att ta farväl, och jag anar samma sorglösa existentialism även här. Ett lyckligt liv är något vi maskar från medan vi väntar på att det tar slut.

Läs fler texter av Dan jönsson och fler konstrecensioner.