I ”History unfolds” går konstnärer i dialog med Historiska museets samlingar. DN:s Birgitta Rubin ser ett högaktuellt projekt om hur kulturarvet kan berikas med nya historier.
”History unfold”
Historiska museet, Stockholm. Visas t o m 19/11 2017.
Tonen slås an redan i Historiska museets entréhall. Det pampiga Pireuslejonet, en maskulin maktsymbol, har klätts i en mjuk, mångfärgad kroppsstrumpa. Denna brokiga superhjältedress är uppbyggd av hundratals virkade rutor, garnerat med gulligt krås runt lejonets tassar och det maskerade huvudet. Men texten på bålen klingar skarpare: ”Min identitet ligger i din blick förändras varje gång du blinkar.”
Elisabeth Buchts ”Möte med lejon” är en träffande kommentar till hur snabbt och subjektivt vi läser historien, beroende på sociopolitiska strömningar, synvinkel och siktdjup. Lejonmonumentet i sig är en kopia av en antik marmorskulptur, som under vikingatiden fick runor tatuerade på flanken – ett historiskt mysterium som hittills alltid kopplats till berättelser om manlig heroism.
Utställnings- och forskningsprojektet ”History unfolds” handlar om att veckla ut historien, synliggöra alternativa berättelser och osynliga normer. Visa hur historieskrivning förändras och kulturarv formas utifrån vem som har tolkningsföreträde, vilka föremål som samlas och hur de exponeras.
Att en konstnär med bakgrund i stickgraffiti fått stå för öppningsackordet är bara det roligt. Än mer positivt att såväl lokalerna som samlingarna och museets experter stått till förfogande för de inbjudna konstnärerna – som har bidragit med annorlunda perspektiv och arbetsmetoder.
Till projektet hör även en omfattande programverksamhet, samarbeten med universitetsforskare och en färsk basutställning, som ska stå i tre år. Där har Historiska museets intendenter använt sig av normkritiken som verktyg för att granska museets egna snäva klassifikationer. Här omvärderas och tillförs nya dimensioner till ett fyrtiotal föremål, vars tidigare tolkningar färgats av allt från nationalism och rasism, till köns- och klasstereotypier.
Exempelvis vecklar man ut en fascinerande komplex historia om föremål nummer 1 i samlingarna; det ovärderliga Elisabethrelikvariet i guld, pärlor och ädelstenar, som på 1600-talet kom till Sverige som krigsbyte. Den ungersk-tyska prinsessan Elisabeth helgonförklarades efter sin död 1231 men relikvariets olika delar är betydligt äldre och kan knytas till flera religioner och världsdelar. Det är mångas kulturarv.
Denna problematisering och komplettering av historieskrivningen ingår i Historiska museets långsiktiga förändringsarbete, där frågor och svar om historiebruk mognat fram under minst ett decennium. Men den färska basutställningen ”En reflektion” blir också en replik i den heta debatten om normkritik och Världskulturmuseerna.
”History unfolds” är ett skolexempel på hur museer kan förnya och fördjupa sig.
Själv återbesökte jag nyligen Världskulturmuseet i Göteborg för att titta på deras nya basutställningar, men blev både besviken och beklämd över de grunda presentationerna. Raka motsatsen kan sägas om Historiska museets satsningar, där ”History unfolds” är ett skolexempel på hur museer kan förnya och fördjupa sig.
Det ambitiösa arbetet genomsyrar hela museet och till och med på hemlighuset hittar jag information om hur man vill inkludera ”Gömda historier” via ett ”spår” genom samlingarna, som sätter ljus på tidigare mörkade berättelser kopplade till sexualitet och könsidentitet. Till projektet ”History unfolds” finns ett faktablad med en karta och gula linjer på golvet, som hjälper publiken att hitta konstverken utspridda över tre plan.
Historiska museet är stort! Och ”History unfolds” en omfattande satsning – det tog mig nästan en hel dag att titta igenom den nya basutställningen och all konst. Mer än hälften av konstnärernas tio bidrag är platsspecifika eller specialproducerade installationer.
Det mest tidskrävande visas en trappa ner i Guldrummet; Esther Shalev-Gerz verk med fotografier, väggtexter, flera föremålsmontrar och en 40 minuter lång video. Men det är absolut värt sin tid.
Filmen består av tio starka berättelser kopplade till föremål, varav fem kostbara antikviteter handplockats ur samlingarna av museets experter. De utvecklar historierna om bland annat en 1500 år gammal guldhalskrage från Västergötland, en förmodat grekisk-ortodox ikon och en drygt tusenårig glasbägare hittad i en kvinnograv på Gotland. Sådana dryckesbägare är avbildade på bildstenar från vikingatiden, hålls av kvinnor och ska skickas vidare till andra eftersom de saknar fot.
Det är objekt med multikulturella referenser och att de överlevt visar på respekt inför andra kulturer.
Men mest berörd blir jag av den andra gruppen föremål, som representerar ett högt affektionsvärde för fem syriska flyktingar nyanlända i Sverige. Fatimas mest värdefulla tillhörighet är ett skadat studiediplom, medan Firaz radband med billiga gröna glaspärlor är ett dyrbart minne av en förlorad bror. John och hans fru överlevde både mordförsök och den farliga flykten till friheten, i skydd av den kantstötta helgonstatyn ”Vår fru”.
Filmen igenom svävar en symbolisk guldruta över människor och ting, ett filter som både lyfter fram konturer och döljer detaljer. Men alla föremål finns att se i ett rum intill och nog får de ett annat djup i historiernas ljus.
Här märks det verkligen att curatorn ansträngt sig för att hitta passande konstnärer och även äldre verk.
Längst bort på entréplanet finns Susan Meiselas installation ”Mediations”. Där synar Magnumfotografen sin egen dokumentation av revolutionen i Nicaragua 1978–79, parallellt med mediernas bruk av bilderna och vad hon själv sorterade bort. Till verket hör även inspelade kommentarer, som går att lyssna på via en app. Allt som allt en effektiv illustration till hur urvalsprocesser i flera led skapar konst och samtidigt reducerar händelseförlopp till en mer svart-vit historia.
De flesta av bidragen till ”History unfolds” är samlade runt den nya basutställningen en trappa upp. Här märks det verkligen att curatorn ansträngt sig för att hitta passande konstnärer och även äldre verk. I barockhallen visas polacken Artur Zmijewskis film ”Them” från 2007, en skrämmande aktuell iscensättning av vad fördomar och intolerans leder till.
Även Meriç Algün Ringborgs ”Ö (The mutual letter)” har några år på nacken och ingår i Moderna museets samling – men får här fler dimensioner. Verket har installerats inuti en rekonstruktion av ett medeltida kyrkorum och bygger på en dokumentation av 1 270 ord på svenska och turkiska med såväl samma stavning som betydelse. Rabblandet av dessa gemensamma ord strömmar ut från altaret som en predikan om tolerans och mångkultur.
Alldeles intill, i Gotiska hallen, dånar James Webbs flerkanaliga ljudinstallation ”Prayer (Stockholm)”. Det är sammanlagt sju timmar med inspelade böner och sånger, från hela 170 religiösa trossamfund i vår huvudstad. Mässandet strömmar ut från tolv högtalare på golvet och förstärks av den omgivande, känslosamma kyrkokonsten. Resultatet är en mäktig, polyfon kör som skänker förtröstan, även om jag personligen blev lite trött av den höga ljudnivån.
I ett angränsande rum finns Hiwa K:s videoverk ”The bell”, som för en dialog med museets uråldriga kyrkklockor. På ena skärmen visas hur krigsmaterial i Irak smälts ner och på den andra hur metallblocken gjuts till en ny kyrkklocka. Den har konstnären försett med bilder av assyriska och mesopotamiska föremål som IS utplånat – en slagkraftig kommentar till förstörelse av kulturarv och hur kyrkklockor i krigstid brukar drabbas av motsatt öde.
Faktum är att samtliga konstverk i utställningen är givande på olika sätt och bygger på omfattande forskningsmaterial – som museets tio ton jordprover från arkeologiska utgrävningar eller skallsamlingar med rasbiologisk bakgrund. Det senare är forskningschefen Fredrik Svanberg expert på och i ”History unfolds” finns flera korskopplingar mellan konsten och den nya basutställningen.
”En reflektion” har tonvikten på föremål som kan knytas till utdömda rasläror, vithetsnormen och en storvulen nationalism, som den rekonstruerade hjälmen från båtgravarna i Vendel och en avgjutning från en hällristning i Tanum. Den senare är utförd av den nazistiske historikern Herman Wirth, med avsikt att utbilda SS-officerare i ursprunget till den påstått ”överlägsna ariska rasen”.
Som en välbehövlig motvikt finns föremål med en överraskande historia, däribland en Buddhastatyett och ring med den arabiska inskriptionen ”till Allah” som hittats i vikingagravar. Intressant nog så upplyser en av utställningstexterna om att det gamla, analoga systemet med kortregister medverkat till en enkelspårig sortering och tolkning av föremålen, medan dagens digitala kataloger möjliggör mer komplexa bakgrundshistorier och kopplingar.
”Vi har förändrats för alltid av detta arbete”, berättade museets intendenter på pressvisningen. Sedan 2015 har man en mer inkluderande insamlingspolicy och ”History unfolds” ska mynna ut i en ny idégrund för museet.
Min enda invändning är att det saknas en katalog. Det kommer visserligen en publikation i februari men jag hade önskat åtminstone ett häfte med fylligare fakta om såväl projektet som de enskilda konstverken och föremålen. Så att man i lugn och ro kan smälta alla nya intryck och tankar.
Men först och främst demonstrerar detta högaktuella projekt att det inte är normkritiken det är fel på, utan hur den används, likaså att det är stora skillnader mellan vilka resurser och mål som museerna har. ”History unfolds” är en ytterst berikande satsning, som visar att Historiska museet tar uppdraget att vara en minnesinstitution för hela samhället på djupaste allvar.