Jag har starka minnesbilder av mitt första möte med Isaac Juliens video­konst, 2002 på Documenta i Kassel. I ett mörkt bås i en ruff industrilokal magnetiserades många med mig av hans rytmiska flöde av paradisvyer från Karibien, omväxlande med dokumentära filmklipp från 60-talets England och svarta skådespelare som drömmande blickade ut över ett turkosfärgat hav.

Den brittiske konstnärens tre­kanaliga videoverk ”Paradise Omeros” stod ut vid denna tid – för sin visuella poesi och sitt suggestiva ljudlandskap, parat med tung postkolonial teoribildning. Sedan detta internationella genombrott har hans karriär såväl som konstfärdighet gått spikrakt uppåt; Juliens cv till separatutställningen på Galerie Forsblom är elva sidor lång. Och priserna därefter.

Huvudverket ”Western Union: small boats” är en femkanalig videoinstallation, som 2014 visades i enskärmsversionen ”The leopard” på Kulturhuset i Stockholm. Samma år ställde Fotografiska ut hans niokanaliga videoinstallation ”Ten thousand waves”. Foton från nämnda filmverk ingår nu också i Galerie Forsbloms lilla retrospektiv med tio verk från 2007–18.

Läs mer: Visuell dikt om drunknade gästarbetare

Julien återanvänder ofta sina rörliga bilder, prövar olika format och antal skärmar, visar stillbilder i ljusboxar eller som stora färgprintar och har på sistone även börjat experimentera med collage.

Här gissar jag att galleriet fått hålla till godo med vad den globalt efterfrågade konstnären velat avvara. Enstaka bilder, tagna ur serier och sitt sammanhang, förlorar sin djupare mening. Däremot är den centrala rumsinstallationen ”Western Union: small boats” enastående. Likaså de anslutande fotografierna med storslagna vyer från Sicilien och Lampedusa, som man känner igen från videoverket.

Omsluten av den poetiska bildströmmen, sugande vågrörelser och bultande hjärtljud närmar jag mig känslan vid första mötet med Juliens konst. Bilderna rullar sömlöst mellan skärmarna, med förflyttningar i olika led. Drömbilder av västvärldens rikedomar och undersköna kvinnor kontrasteras effektivt mot de fattiga migranternas hårda och utsatta verklighet. I bakgrunden hörs brottstycken ur radiosändningar om drunknande på Medelhavet.

Isaac Juliens ärende är att tränga igenom allas våra försvarsmekanismer, med hjälp av konsten. Han kan referera till allt från filmhistoria till grekisk mytologi och samarbetar med skickliga musiker, koreo­grafer, filmstjärnor.

Detta allkonstverk presenterades första gången 2007, efter att Julien filmat platser i Italien där de överlastade, skraltiga båtarna strandat – ofta intill populära turistorter. Han spårade även båtkyrkogårdar och iscensatte scener med kroppar som dras ner i havets djup eller syns livlösa i förföriskt vackra landskap.

Den ursprungliga filmen är nu över tio år gammal men fortfarande skrämmande aktuell. Än mer i dag än då. Kropparna övertäckta med silverfärgade filtar är fastbrända i mitt minne.