Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Karin Broos på Sven-Harrys (konstmuseum), Stockholm

Konstrecension

Konstnär: Karin Broos

Verk: ”Speglingar”

Plats: Sven-Harrys (konstmuseum), Stockholm. Visas t o m 20/11, därefter till Värmlands museum

Karin Broos hudlösa sommarprogram i juli skar genom etern. Jag lyssnade i bilen på en livsberättelse kantad av alltifrån ätstörning, stämbandstumör och ett dödfött barn, till systerns plågsamma död och det fasansfulla mordet på bästa väninnan, som dränktes av sin sambo i ett badkar.

Det var nära att jag körde av vägen. Men här fanns också lyckan hos en vilsen själ som hittade rätt med konstutbildningen i Holland och gröna vågen-flytten till Värmland. Hemma i Östra Ämertvik drev Karin och maken Marc i 13 år experimentmuseet Alma Löv, samtidigt som hon målade sig fram till riksgenombrottet häromåret.

Karin Broos täta utställning på Sven-Harrys konsthall innehåller 25 målningar från de senaste fem åren. Drygt dubbelt så många visades nyligen i Borås men här tillkommer fyra nya verk och i källaren en dokumentation av Alma Lövs begravning, plus ett videoverk av äldsta dottern.

Sara Broos ”Shooting star” är ihopklippt av morfaderns filmer och det är märkvärdigt hur den fyra minuter långa loopen pratar med måleriet på våningarna över – genom tid och generationer. Karin Broos pappa filmade sin växande familj i decennier: barnens lek, kattungar, kalas, semesterdagar med strandliv och bad.

Den närmaste omgivningen är även Karin Broos fotorealistiska motivvärld, med bad i sjön Fryken och barn, barnbarn eller husdjur som modeller. Här finns dessutom korrespondenser i färgskalor och interiörer som andas 50- och 60-tal.

Men där stannar likheterna. Om fadern, som var matematikprofessor, ägnade sig åt en sorts vetenskaplig dokumentation så använder Karin Broos sitt registre­rande i ett helt annat syfte. Hon knäpper hundratals foton på jakt efter en speciell känsla (som döttrarna lärt sig att framkalla) och komponerar sedan ihop målningar, ibland i serier med lätt förskjutna perspektiv.

Det är ett sagolikt vackert och avklarnat måleri, med ”Ack, Värmeland, du sköna” vemodigt klingande i bakgrunden. Men över det natursköna landskapet och de stilla scenerna vilar ett bedrägligt lugn. Karin Broos känslotryck, som uttrycktes så tydligt i radion och tidigare i ett sårigt, expressivt måleri, har här sjunkit under ytan.

Bottensuget märks tydligast i badbilderna, som grupperats i det första rummet. Här finns unga kvinnor vid mörka vattenspeglar eller flytande likt den döda Ofelia i Millais berömda målning. Men Broos gestalter är tydligt nutida i sin apparition och stämningen dubbelbottnad. För lika tydligt som hotet känns njutningen; i att bada, att låta sig bäras och renas.

I samma rum hänger den underbara serien ”Det stora blå”. En bebis vilar på ett havsblått, vattrat sängöverkast, i två versioner intill ryggtavlan av en sovande mor (?). Fast lika väl som scenen signalerar övergivenhet och potentiell fara så utstrålar det lilla barnet trygghet och självtillräcklighet, med sin outgrundliga blick. Men tredje versionen gör mig rädd, här är spädbarnet ensamt, naket och skyddslöst – kanske sover det inte bara?

Karin Broos målar i en superrealistisk tradition, med anfäder som Edward Hopper och senare Ola Billgren. De inåtvända eller bortvända kvinnofigurerna ger mig också associationer till Vilhelm Hammershøis tysta interiörer.

Men Broos har en alldeles egen, omisskännlig ton. Detta är i huvudsak en kvinnovärld, där sårbarheten är uppenbar men alla tas på allvar och ingen är ett objekt. Till och med hundarna är personligheter.

Jag tittar länge på bryggscenerna med tre unga kvinnor, där uppmärksamheten riktas mot den enas knäveck. Ett banalt myggbett eller något farligare? Även när figurerna filar naglar, fingrar på mobilen eller försjunker i en dator så lyckas Karin Broos ladda bilderna med den där hemlighetsfulla implosionen.

Man glömmer snabbt de biografiska referenserna eftersom varje scen bär fröet till ett universellt drama. Ja, nästan alla. I några få målningar saknar jag den perfekta tonträffen; akrylfärgerna är aningen för grälla eller torra, ljuset och atmosfären slocknar en smula.

Men som Karin Broos annars kan fånga det nordiska ljuset! Hennes virtuosa skiktmåleri skimrar in­ifrån och hon klarar med glans mästarprovet: att skildra den speglande, rörliga vattenytan i alla sorters väder och ljus.

Hennes bildvärld öppnas nu upp. Personerna vrider sig alltmer mot betraktaren och kan lämna insjölandskapet för stora världen. Jag älskar målningen med kvinnan framför en fönsterrad med fladdrande gardiner – brandgula men möjliga att se igenom.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.