Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

”Konst är dyrbarare än korv” på Varbergs konsthall och ”Svart ljus” på Borås konstmuseum

Varbergs nya konsthall tar sig an svensk popkonst och Borås konsthall visar Radiumgängets svartkonst från 80-talet. Dan Jönsson anar en annan möjlig verklighet.
Konstrecension

Verk: ”Konst är dyrbarare än korv”

Plats: Varbergs konsthall, visas t o m 6 maj

”Låt oss komma så nära det går”, mässar refrängen i Rolf Börjlinds och Carsten Regilds avantgardistiska musikvideo som rullar i en evig loop på Varbergs nya konsthall. Filmen är ett flimrande collage av vilda abstraktioner, SM-pornografi och experimentfoto, tonsatt av Stefan Nilsson och med Mats Ronander på munspel. Musiken är en skumpande, svennig åttiotalsreggae som brer en lätt bedagad ljudmatta över utställningens loppismyller av konstifierade plastleksaker, serie­figurer och förpackningar.

Men: så nära det går vad då?

Här får vi börja med att prata lite konsthistoria. När Ola Åstrand och Ulf Kihlander i sin tredje utställning om svensk alternativkonst tar sig an den svenska popkonsten har titeln ”Konst är dyrbarare än korv” hämtats från Regilds och Börjlinds film, som dock i sin tur har lånat den ur Francis Picabias dadamanifest från 1920. Det är en viktig förankring, efter­som det ofta tas för givet att konstens intresse för den vardagliga och kommersiella bildkulturen började i USA, med Rauschenberg och Warhol – och det stämmer inte. Dadaisterna var först. Och bäst.

Men framför allt finns vissa väsentliga skillnader mellan pop och dada i synen på mötet mellan konsten och det vi med ett vanskligt begrepp brukar kalla ”populärkulturen”. Ordets tvetydiga biklang av ”folkkonst” beskriver rätt bra hur dadaismen såg på saken: det var genom att proppa sig full med masskulturens orenheter som konsten skulle spy upp allt gammalt slagg och skapa något nytt och revolutionerande. Idén låg kvar som en utopisk bottensats i den amerikanska popkonsten, men ersattes med tiden av en politiskt svalare, mer fetischistisk modernitetsromantik.

Det jag ser i Varberg ligger definitivt närmre dadaismens schamanistiska omstöpningar än popens postmoderna teckenvärldar. Ta Kristina Elanders skräckinjagande totemfigur ”Prinsessan Panik”; ta Kent Karlssons svarta, pälsklädda trumset, eller Anna Maria Ekstrands groteska, överfyllda dockskåp där vargen tittar ut ur sexdockans mun. Vad är väl det om inte kommersialismen söndertuggad och återuppspydd som en samtida bildmagi? En masskultur som gått under jorden?

Att Åstrand och Kihlander så totalt ignorerar den samtida normal­konstens alla populärkulturella samplingar och kommentarer är därför inget enkelt förbiseende. De är ute efter något annat: en parallell berättelse. Den tanken, att det under ytan av den etablerade hi­storien alltid finns en annan (oftast mer spännande) slår mig också när jag ser Borås konstmuseums ”Svart ljus” – en fängslande och smått nostalgisk djupdykning i den originella konstnärliga miljö som uppstod på åttiotalet runt det lilla alternativa galleriet och skivbolaget Radium i Göteborg, där musiker och konstnärer ingick i en experimentell under­groundscen med särpräglade estetiska visioner.

Utställningen ger en fin bild av vad det handlade om. Mystiken i Freddie Wadlings expressiva teckningar, den Swedenborgska spiritismen i Leif Elggrens ljudexperiment och de alkemistiska beräkningarna bakom Per Svenssons geometriska ljudskulpturer vittnar om en mycket tidstypisk fascination för vad man kan kalla det irrationellas meto­dik. Enklast visar den sig kanske i de tidiga, dramatiskt under­exponerade fotografier av Annika von Hausswolff som utställningen också hämtat titeln från. Det ”svarta ljuset” blev symbolen för det absoluta överskridandet, ett sätt att se på konsten som en sorts antimateria. En magisk, existentiell förtätning.

Och det är ett spår som leder vidare. Radiumgängets kompromisslösa svartkonst känns menings­full i dag på samma sätt som att det ligger en poäng i att Åstrand och Kihlander väljer att sluta sin berättelse med några av gatukonstnären Akays fantastiska graffitirobotar. När en mekanisk arm fälls ut från cykelkärran och sprejar sin perfekta regnbåge över en betongvägg börjar jag ana existensen av en andlig motståndsrörelse, som opererar mitt ibland oss genom att försöka ställa sig precis på gränsen till en annan, möjlig verklighet. Så nära det går.

Mer ”Svensk popkonst 1962–1976” visas på Östergötlands läns­museum i Linköping t o m 18/3.

Verk: ”Svart ljus” Plats: Borås

Verk: ”Svart ljus”

Plats: Borås konstmuseum, visas t o m 1 april.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.