Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Konst: ”Carambolages” av Jean-Hubert Martin

Foto: Collections artistiques de l’Universe de Liège

Kuriosakammare full av lust och skräck. Den kände curatorn Jean-Hubert Martin har fyllt Grand Palais i Paris med ett sammelsurium av verk från olika tider. En associationslek som får publiken att känna sig både smart och dum.

Konst.

”Carambolages”
Jean-Hubert Martin
Grand Palais, Paris. Visas tom 4/7.

Det är inte varje dag man står och betraktar en finnig rumpa från medeltiden, som ler mot en med en blomma instucken mellan skinkorna. Jag befinner mig på ”Carambolages” – stjärncuratorn Jean-Hubert Martins omtalade utställning på Grand Palais i Paris, som förvandlat konsthistorien till en bildrebus, en vällustig skräckkammare fylld av kuriosa och all sköns monstruositeter.

1989 organiserade Martin den legendariska ”Magiciens de la terre” (Jordens Magiker), den första utställningen som på allvar blandade konst från hela världen. Denna gång är det olika tider, teman och uttryck som mixas kort och tvärs.

Martins stora inspirationskälla har varit konstnären Daniel Spoerris ”Museum för känslor”, samt idén om att varje bra bild är en fälla. Borta är verkskyltar, de förklarande väggtexterna, ja, all pedagogisk auktoritet som talar om för betraktaren vad hen skall tycka och tänka.

Jean-Hubert Martin har i stället byggt utställningen som en associationslek. För som han säger i en intervju: ”Hur många gånger har man inte stått inför ett verk, som fått en att tänka på ett annat”?

För att hitta kopplingen mellan två eller tre bilder måste man göra något så ovanligt som att faktiskt titta noga på motiven, ja rentav tänka själv. Så småningom förvandlas man till en detektiv, eller ännu bättre; en konsthistoriker som börjar hitta sin egen historia i denna irrationella historieskrivning.

Det är ett genialiskt grepp – som lyckats med den svåra konsten att göra en elitistisk och superfolklig utställning på en och samma gång. Som betraktare känner man sig ömsom smart, ömsom dum, ömsom regelstyrd, ömsom anarkistisk. Allt hänger på en själv, vilket innebär att man helt enkelt får den upplevelse man förtjänar.

Utställningen börjar med den tyske konsthistorikern Aby Warburgs beryktade bildatlas, som blivit en av samtidskonstens största inspirationskällor. För vad gör man i ett internetsamhälle som översköljer en med bilder? Man börjar skapa sina egna bildsamlingar. Ju mer aparta bilder och ju konstigare kopplingar, desto bättre.

Till en början möts jag av idel hjärnor, av verk föreställande människor som tänker, som försöker pressa in en hel värld i sina huvuden. Rätt vad det är stöter jag på ett öga som tittar rakt på mig, som genom ett nyckelhål, från en miniatyrmålad ask från 1800-talet. Därefter kommer ett vildsvinshuvud i porslin.

Är det ögat som förbinder dem eller något annat? Det gäller att hitta detaljen som leder vidare till nästa bild. Jag ger upp och går vidare, helt förlorad mellan jungfrun, Walt Disney-figurer, afrikanska masker och hundar.

I nästa sektion skänker en kvinna bröstet till en gammal man. Det måste vara Pero som ammar sin fängslade gamle far. Strax intill en omfalos – den antika dubbelsymbolen för fruktbarhet. Därefter en pietà, en sörjande Maria med den döde Jesus i sin famn.

Vad är kopplingen? Moderlighet? Det manliga begäret? Det ser så ut, om man tittar lite närmre på männens skynken. Skillnaden mellan en konstkritiker och en paranoid teckentolkare är inte särskilt stor ibland.

På andra våningen möts jag av två tavlor i en intim konversation. Till höger en rosa Fontana-målning, med ett djärvt snitt i duken. Till vänster en barock trompe l’œil-målning med en ung man som skurit sig genom dukens blomkrans. En deflorering i både bildlig och bokstavlig mening.

Sen eskalerar utställningen i ett sammelsurium av helvetesbilder, buddistiska mandalan, Napoleonhattar, påfåglar med manshuvud, en anatomisk studie av en kvinna som sträcker ut sina ryggmuskler likt vingarna på en fladdermus, ryska dockor, reliker, ja rentav ett par tofflor gjorda av björnfötter med klor, samt tortyrinstrument beblandade med en motorsåg, ett svärd med hajtänder och maskingevär.

En av höjdpunkterna är ett schackspel av konstnären Maurizio Cattelan där de svarta pjäserna representerar historiens bad guys. Kungen är Hitler. Drottningen är de hundra dalmatinernas Cruella de Vil. Paradisets orm har blivit en häst. Medan Nero, Stalin och Rasputin får nöja sig med bondestatus. På den goda sidan finns Martin Luther King som kung, Jungfru Maria som drottning, tätt omgivna av löparen Gandhi, hästen Freud och tornet Jeanne d’Arc.

Man får lust att börja spela. Och på en magnetvägg längre bort kan man likt kylskåpspoeter skapa sin egen utställning med minireproduktioner av alla konstverk. För dem som vill punktera verkens mysterier finns små informationsskärmar som kan bringa reda i oredan.

Utställningen avslutas med en målning av ett hav som badar i morgonrodnadens milda ljus. På himlen svävar ett par hebreiska tecken. Jag gissar att det betyder Gud. Hur skall man tolka det hela? Att konsthistorien börjar med människan och slutar med Gud? I så fall, hade vi åtminstone roligt på vägen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.