Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konsten att samla för framtiden

Wilhelmina von Hallwyls gärning som storsamlare lyfts nu fram i samband med Hallwylska museets 80 årsjubileum. Susanna Strömquist förundras över hennes framsynthet.

Konstrecension

”För all framtid - Hallwylska museet 80 år”

Hallwylska, Stockholm. Visas t o m 9/9

Hallwylska palatset öppnades som museum 1938. Åttio år senare visas nu för första gången en utställning om grundaren: Wilhelmina von Hallwyl. 

Kvinnan som med stor målmedvetenhet ägnade över trettio år åt att in i minsta detalj katalogisera hela sitt överdådiga sekelskifteshem på Hamngatan 4 i Stockholm – för att det skulle bevaras för en ”långt avlägsen framtid”. 

Den lilla informativa utställningen ”För all framtid – Hallwylska museet 80 år” berättar om hur hon noggrant förberedde det påkostade hemmet för att det efter hennes död skulle bli ett museum. 

Utställningen visas i fem små rum på övervåningen, som på Wilhelminas tid fungerade som gästrum, och även under perioder som arbetsrum för den omfattande katalogiseringen. 

Men i själva verket är hela det fascinerande museet en del av berättelsen. Från köket på bottenvåningen till den tidstypiska representationsvåningen en trappa upp med matsal, salonger och rökrum till kägelbanan och tavelgalleriet på översta planet. Rummen där Wilhelmina och Walther von Hallwyl och deras tre döttrar levde sina liv. 

Wilhelmina var långt ifrån ensam om sin samlariver vid den här tiden. Med industrialismens snabba samhällsutveckling uppstod en vurm för att bevara kulturminnen, och det blev modernt att fylla hemmet med antikviteter. Samtidigt som hon byggde upp sina samlingar grundades både Skansen och Nordiska museet. 

Det unika med Wilhelmina von Hallwyls vision var att hon katalogiserade precis allt i hemmet. Inte bara konsten, vapensamlingen, silvret och porslinet, utan varenda pryl, från sopborstar och kastruller till nattlinnen. 

I dag kan vi förundras över hennes framsynthet. Att hon insåg värdet av att spara även det vardagliga och till synes obetydliga. Att hon hade energi och tålamod att skapa en tidskapsel fylld av allt från sin egen brudklänning och barndomens snäckfynd till tvålar och cigarettpaket. Till och med gipset hon fick när hon bröt armen i en bilolycka 1915 finns bevarat. Liksom arbetsblusen hon bar när hon arbetade med den tidskrävande dokumenteringen av samlingen. 

Katalogverket omfattar totalt 78 band. En guldgruva av detaljerade föremålsbeskrivningar och minnesbilder som ger en unik inblick inte bara i livet i Stockholm runt sekelskiftet, utan också i en passionerad samlares vardag – i en tid när kvinnliga storsamlare inte hörde till vanligheterna. 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.