Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

”Konstnären” på Nationalmuseum och Moderna museet

Folkbildande hitkavalkad. Utställningen om Konstnären med stort K undersöker ett mytomspunnet yrke. Spretigt – men också en utmärkt grundkurs i konsthistoria, skriver Julia Svensson.

Konst

”Konstnären. Entreprenör, geni, normbrytare, visionär och resenär”

Nationalmuseum och Moderna museet på Konstakademin t o m 4/9, därefter på Moderna museet i Malmö (24/9–19/2 2017).

Bilden av den fria bohemen som lever på luft och skönhet har visserligen ersatts av andra. Men fortfarande är få yrken så mytomspunna som konstnärens. Den globala konstmarknaden har sprungit ikapp världsmetropolernas bostadsbubblor. En oligark som köper ett verk av Jeff Koons köper också en del av myten om honom.

Konstnären är utgångspunkt när Nationalmuseum och Moderna Museet gör gemensam sak för första gången sedan 1958, då de delades i två museum. Här i samarbete med Konstakademien.

Med verk ur de tre institutionernas samlingar, samt några inlånade, skärskådas konstnärsrollen ur fem sammanglidande aspekter, från 1500-tal till i dag. Konstnären som entreprenör, det romantiska geniet, normbrytaren, visionären och resenären.

Entreprenören är 2010-talets mest bekanta gestalt. I den här salen har en vägg tapetserats med en tapet av Andy Warhol – som med sin konstfabrik ”The factory” är ett lysande exempel. För emfas har man ovanpå tapeten hängt målningar av äldre tiders konstentreprenörer som även de verkade i fabrik, som Rubens och Brueghels ”De tre gracerna” (1620–1625).

Följer gör entreprenörer från ännu fler epoker: Rembrandt, Ernst Billgren och Anders Zorn. Därutöver Jeff Koons ”Art ad portfolio” (1989) och Edouard Dubufes porträtt av Rosa Bonheur (1857). Två tidiga ”selfies” som ironiserar kring konstnärers imagebyggande under respektive epok.

I nästa sal avhandlas konstnären som geni och avantgardist. Mitt på golvet glänser en av Paul McCarthys stora ”buttplug”-skulpturer, ”Brancusiträd (Silver)” från 2007.

Ett av utställningens tydliga syften är att visa att det manliga konstnärsidealet var ett påhitt av modernismen och att kvinnliga konstnärer dessförinnan var fler än som framstår i historieskrivningen. Tyra Lundgrens självporträtt (1921)är iögonfallande. Lundgren leker med sin könsidentitet och konstnärsrollen. Hon var en av de många kvinnor som ingick i avantgardistiska nätverk i 1920-talets Europa. En Picasso har placerats under en Helene Schjerfbeck; han presenteras som den skicklige varumärkesbyggaren vars konst slutade utvecklas, medan hon är avantgardist in i döden.

Under rubriken ”Normbrytare” uppmärksammas impressionismens kvinnor, som till skillnad från sina manliga kolleger inte fick gå utanför hemmets dörrar, och därför målade hemmiljöer i stället för den snabbt framväxande moderna staden. Även om det fanns många kvinnliga konstnärer var det därför svårare för kvinnor att göra sig ett namn. Tänkvärd i det sammanhanget är också Fia-Stina Sandlunds installation ”Konstnärsklubben (2002–2014)” – en förening som än i dag inte tillåter kvinnor som medlemmar.

Utställningens äldsta verk är en rysk ikon från 1500-talet. Den hänger i utställningens tredje och sista sal, intill Hilma af Klint och Christine Ödlund. Alla tre representerar det andliga perspektivet av konstnären som Visionär. Här finns även politiska visionärer som Siri Derkert och Cindy Sherman.

Här och på flera andra ställen är det tydligt att man ansträngt sig för klämma in de vitt skilda verken i en gemensam kontext. Konstnärens olika roller blir det som motiverar det lustfyllt spretiga samarbetet men samtidigt nästan ursäktar att man gjort en utställning av det som hade kunnat bli fem.

Det blir många namn. Väl på plats i Konstakademiens salar talar verken för sig själva. ”Best of statens samlingar” vore också en rättvisande rubrik. Men naturligtvis ger det ambitiösa temat ännu ett lager. Det fria inträdet gör utställningen till en bred folkbildningsgärning, en lättillgänglig grundkurs i konsthistoria. Dessutom aktuell; liksom genusperspektivet är det postkoloniala perspektivet ständigt närvarande. Under temat Resenären ifrågasätts samlingarna. Ett exempel är Paul Gauguins exotiserande målning från Tahiti (1902), som snarare uppfyllde medhavda fördomar än gav en rättvisande bild av platsen. Samtida resenärer är politiska på andra vis: som i videon där brasiliansk-svenska Runo Lagomarsino kastar ägg på Columbusstatyn i Sevilla (2012–13).

Så här samlad är konsthistorien yvig och innehåller många tvära kast. Men det är också den stora behållningen. Även för den som inte är intresserad av just konstnärsrollen genom tiderna är det här ett måste, för den unika upplevelsen av olika tiders berömda verk hängande intill varann. En gnistrande hitkavalkad ur allas vår gemensamma konstskatt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.