Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 16:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-anders-petersen-spanar-efter-stockholms-sjal/

Konstrecensioner

Konstrecension: Anders Petersen spanar efter Stockholms själ

Bild 1 av 5 ”Gamla Stan 2015”
Foto: Anders Petersen
Bild 2 av 5 ”Gärdet 2016”
Foto: Anders Petersen
Bild 3 av 5 ”Farsta 2015”
Foto: Anders Petersen
Bild 4 av 5 ”Katarinavägen 2014”
Foto: Anders Petersen
Bild 5 av 5 ”Skeppsbron, nyårsafton 2016”
Foto: Anders Petersen

Staden Stockholm och dess invånare är temat för Anders Petersens stora sommarutställning på Liljevalchs. Det är gatufotografi på toppnivå, tycker Bo Madestrand.

I fyra år har fotografen Anders Petersen strövat omkring i Stockholm och försökt fånga stadens själ. Ett sökande som resulterat i hundratals bilder och nu en stor utställning på Liljevalchs. I en dokumentärfilm av Stefan Bladh, som visas på en av väggarna, påpekar Petersen att stadens själ inte sitter i gatorna och torgen, utan att den framför allt lever i de människor som bor där.

Må så vara. Men hur länge jag än ser på Petersens Stockholmsbilder så känner jag inte riktigt igen mig, trots att jag bott större delen av mitt liv i staden – såväl i förortens miljonprogram som i innerstadens stenöken. Några få bilder går att platsbestämma, som Kungsträdgården, Slussen, Stadsgårdskajen och trapporna ner från S:t Eriksbron, men majoriteten av fotografierna är så tajt beskurna att de i princip kunde vara tagna var som helst. 

Bild 1 av 3 ”Lidingö 2017”
Bild 2 av 3 ”Sergels torg 2017”
Bild 3 av 3 ”Luciafest på Moonshine, Farsta 2015”

Om all konst är verkligheten sedd genom ett temperament, som författaren Emile Zolá menade, så bildar fotografierna snarare ett slags självporträtt av Anders Petersen. De svartvita bilder som nu täcker väggarna på Liljevalchs skiljer sig inte heller nämnvärt från hans foton från andra storstäder i världen, som Berlin, Rom, Okinawa eller Paris.

Det är alltså inte så mycket ett dokumentärt projekt, som ett konstnärligt. Och utifrån det perspektivet är det desto lättare att känna igen sig i Petersens bilder. Han vandrar längs väl upptrampade stigar, ett fotografiskt landskap som till stor del stakades ut av förebilden Christer Strömholm och som även Anders Petersen gjort sig väl hemmastadd i.

Det handlar alltså, lite hårdraget, om människor på marginalen, täckta av tatueringar, som har sex med varandra i mer eller mindre offentliga miljöer. Cirkusar, sura katter och raggiga hundar hör också till Petersens favoritmotiv.

Hans blick är tveklöst empatisk och medkännande, men den är också spekulativ. Han skildrar människorna som sällan syns i tidningar eller tv, de utslagna, de undanskuffade, de säregna. När prinsessan Victoria och Gudrun Schyman skymtar förbi i ett par bilder hoppar man nästan till – i Petersens bildvärld ter de sig som tillfälliga besökare från en annan planet. 

Det är med andra ord enkelt att stämpla Petersens bilder som socialporr. Han är en fotografisk kicksökare, som använder kameran för att få kontakt med en verklighet många av oss sällan ser eller ens bryr oss om. 

Men som han gör det! Även om jag kan vara tveksam inför hans bokstavligt talat svartvita världsbild, så är Anders Petersen en mästerlig fotograf. De kontrastrika, hårt kopierade och mestadels oramade bilderna hänger tätt, tätt på väggarna, i ett rytmiskt flöde utan inbördes tematik eller kronologi. 

Det är gatufotografi på absolut toppnivå. Alla bilder är exakt komponerade i stunden, oavsett om de visar ett utbrunnet bilvrak, en uppklädd kvinna på tunnelbanan eller ett par som hånglar loss på ett dansgolv. Konstnärligt och tekniskt är det briljant, även om motiven i sig börjar bli lika välbekanta som en älg i solnedgång.