Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 07:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-ann-edholms-skenbara-enkelhet-kraver-tid/

Konstrecensioner

Konstrecension: Ann Edholms skenbara enkelhet kräver tid

Ann Edholm ”Det fanns nätter VII” Foto: Carl Henrik Tillberg

Ann Edholms strama måleri på Galerie Nordenhake har tema Förintelsen. Sebastian Johans drabbas av en ytterst allvarlig utställning om mänsklighetens största mörker.

Ann Edholms måleri känns ofta i hela kroppen. Det hårt reducerade, grafiskt tydliga men undflyende bildspråket bildar ett spänningsfält som i sin styrka är en direkt motsats till bildernas skenbara enkelhet. 

Men du måste ge det tid. Det går visserligen att betrakta Edholm snabbt, då intrycken stannar på en nivå av starka färger och tydliga geometriska former. Snyggt och välbalanserat, men inte särskilt mycket mer. 

Om du i stället drar ner tempot och umgås med verket. Rör dig i rummet. Betraktar nära och på håll. Då händer det.

”Ängarnas avlägsna grönska”, med en titel lånad från den polske poeten och Auschwitzöverlevaren Tadeusz Borowski, är en mycket allvarlig utställning.

Temat är inte nytt hos Edholm. Förintelsen hör till det som ständigt återkommer i hennes konst (liksom Celans poesi och några av konsthistoriens tyngre bastioner). 

De tydligt redovisade referenserna ger verken en dov klangbotten, och lägger ord till det annars näst intill bortomspråkliga mötet med målningarna. Det är på en gång både överflödigt och berikande.

I en serie om fyra bilder som delar titel med utställningen lämnar Edholm dessutom sina vanligen enfärgade ytor och låter en mörk, smal kilformad triangel sväva över en melerad yta av rökigt grått och svart. 

För Edholm är verken kopplade till den franske filosofen Georges Didi-Hubermans tankar om Förintelsen och bilder som representerar också det som inte låter sig representeras – med utgångspunkt i de så kallade Sonderkommandobilderna, tagna av en polsk motståndsman stående inne i Auschwitz gaskammare.

Avsteget från de vanligen jämna, stoiskt lugna och trygga färgytorna påverkar förstås upplevelsen. Här känns Edholm i mitt tycke inte lika säker och bilderna inte lika snygga som de som hon oftare producerar. Men om man strävar efter att gestalta ett Narniaskåp som leder in i mänsklighetens största mörker är det rimligt – kanske nödvändigt – att göra ett avsteg från sin bergfasta estetik.

Georges Didi-Huberman är aktuell i svensk översättning på Oei edition.