Något håller på att gå sönder i Anna Camners konst. Mycket är visserligen sig likt från senast hon ställde ut i Stockholm för tre år sedan, de bleka organiska formerna böljar och veckar sig fram mot svart bakgrund, det är minutiöst detaljerat och realistiskt – och i stora delar främmande.

Det är som ett möte mellan en flamländsk renässansmästare som Rogier van der Veyden och Ernst Haeckels katalogiseringar av naturformer på en konferens om livet i Marianergraven, alternativt yttre rymden.

Vanitasinslagen har funnits där sedan Camners debut 2006 med ett ganska sansat blomstermåleri, men stannat vid spridda flugor och vissna blad, vid antydan till förruttnelse och lite maskätet i marginalen. Som i ett barockstilleben, där betraktaren erinrades om förgängligheten men ändå kände förtröstan i att Gud vakade över alltsammans, att allt var en del av skapelsen. Påminnelserna om döden var aldrig huvudsaken.

I några av de nya målningarna händer något annat. Strukturerna har slitits isär, formerna har lösts upp och man liksom bara anar hur de skulle ha sett ut om allt varit som förr. Det är som att bevittna en systemkollaps på cellnivå.

Vävnadsdöd, eller nekros, kan vara resultat av yttre våld, av stark kyla eller värme men också av biokemiska processer. Det kan handla om gifter från djurriket, annars är bakterien Streptococcus pyogenes ett ökänt exempel. Den kommer in i kroppen genom ett trivialt sår, men där förökar den sig snabbt och alstrar toxiner som dödar cellerna, får blodtillförseln att haverera och bryter ner vävnaden så att bakterierna sprids ytterligare, med potentiellt katastrofalt resultat.

Stillheten är annars tyst och total i Anna Camners målningar. Hon har veterligen aldrig yttrat någon särskild avsikt med sin konst. Den imaginära natur hon skapar bara är, precis som den vanliga naturen. Den bryr sig inte, den saknar medvetande, den vill ingenting och tar inga hänsyn. Skönheten är bedövande, man tittar fascinerat på former och färger och bara förundras. 

Allt medan giftet verkar.