Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-antligen-lite-mental-peeling-vid-stockholms-universitet/

Konstrecensioner

Konstrecension: Äntligen lite mental peeling vid Stockholms universitet

Tino Sehgals konstnärliga händelser varken dokumenteras eller fotograferas. Konstverket uppstår i mötet mellan besökare och medverkande ”tolkar”. Det som finns kvar är intryck och minnen. På bilden den nya konsthallens Accelerators stora utställningssal där en del av konstverket utspelar sig. Foto: Christian Saltas

Stockholms nya konsthall invigs med en samtidsklassiker, Tino Seghals ”This progress” och DN:s Sebastian Johans njuter både av den efterlängtade mötesplatsen och av det överraskande lättillgängliga debutverket.  

 

Äntligen! Det är vad jag tänker när jag stiger in på Accelerator i Manne Siegbahn-laboratoriets gamla lokaler vid Stockholms universitet. 

Dels för att förvandlingen av det gamla fysiklabbet till konsthall har pågått några år. Dels för att den mötesplats för ambitiös samtidskonst och vetenskap som Accelerator har ambitionen att vara är något som verkligen saknas i den svenska universitetsvärlden.

Dessutom bidrar några fina tjuvstarter med konstnärer som Lundahl & Seitl och Janine Antoni, och Accelerators nära koppling till den pålitliga institutionen Magasin III, till höga men rimliga förväntningar.

Att konsthallen nu öppnar med tysk-indiska Tino Sehgals immateriella verk ”This Progress” är möjligen mindre överraskande, men lever upp till den höga ambitionsnivån.

Sehgals konstnärskap hör till samtidens mer prisade och hans konsumtionskritiska konst, som består av konstruerade situationer och mellanmänskliga möten, har tidigare presenterats på just Magasin III. 

”This progress” skapades redan 2010 och har visats på flera av världens största konstscener, som Guggenheim i New York och Palais de Tokyo i Paris. Själv har jag inte sett verket tidigare, men eftersom det är en samtidsklassiker har jag en god bild av vad som väntar.

Verket består av en serie möten där besökaren rör sig genom en tom konsthall och interagerar med en rad lokalt rekryterade ”tolkar” i olika åldrar.  

Temat är förstås framsteg, och vad det kan vara är också den första frågan jag får av den tolk som möter mig när jag lämnat Accelerators sobra entré och gått ner för en trappa, där en enorm kran hänger kvar som ett minne av rummets förflutna som transportschakt. 

Den som ställer frågan är ett barn i tioårsåldern, och jag svarar något svävande att framsteg ibland är en förändring som flertalet anser vara till det bättre. Med brasklappen att flertalet inte alltid har rätt.  

Sedan följer en kvinna i 20-årsåldern som vill diskutera framgång och religion, en medelålders man som snackar om barnens skärmtid och samtidens visuella överflöd och en äldre kvinna som är bekymrad över sin generations rastlöshet. 

Parallellt med samtalen försöker jag ta in de nyrenoverade lokalerna. Två stora vita salar dominerar den underjordiska konsthallen, som pietetsfyllt vårdar sitt ursprung med ruffa betongytor och korrugerad plåt. Men efter hand blir det allt svårare att notera rummen. Samtalen med tolkarna och vår gemensamma vandring genom salar och språng stjäl alltmer uppmärksamhet. Med abrupta brott mellan ledsagare flyter den ena diskussionen in i den andra och upplevelsen blir en sammanhållen färd som präglas av en förvånande uppriktighet. 

Tillbaka i konsthallens entré och kafé pustar jag ut och njuter av en känsla som liknar den mentala peeling man kan uppleva efter att ha gått i terapi.

Tino Sehgals konceptuella konst kan se komplicerad ut, men är mycket lätt att ta till sig. Just därför är han en kongenial öppningsutställare på Accelerator. Är det något som främjar den fria tanke som universitetet vill odla så är det insikten om att det svåra faktiskt kan vara ganska enkelt.

 

Läs fler av DN:s konstrecensioner här.