Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Berlinbiennal utan det vanliga ”vita bruset”

Den tionde Berlinbiennalen innehåller nästan enbart konst från den afrikanska kontinenten. Här skapas motbilder men utan ett egentligt risktagande, tycker Dan Jönsson.

Konstrecension

”We Don’t Need Another Hero”

10:e Berlinbiennalen

Kunst-Werke, Akademie der Künste m fl platser i Berlin. Visas t o m 9/9.

Om rätt ska vara rätt borde väl konstvärlden se ut så här ibland: i stort sett rensad på vita manliga konstnärer. Ja, nästan på vita konstnärer över huvudtaget, och nära nog på män för den delen. Årets Berlinbiennal är kompromisslös i sin intersektionalitet; den sydafrikanska curatorn Gabi Ngcobo och hennes team har satt ihop en utställning med konstnärer från främst den afrikanska kontinenten och diasporan för att ”stänga av det vita bruset” som de skriver i ett manifest.

Det handlar om att infiltrera, skapa motbilder. Här spelar det sydafrikanska aktivistbiblioteket Keleketla politisk musik, och konstnärskollektivet Las nietas de Nono från Puerto Rico jäser kombucha i en teaterpaviljong. Utanför ingången till Akademie der Künste har Firelei Báez rest en illusionistisk kopia av en del av rokokopalatset Sanssouci på Haiti, sedan 1842 i ruiner efter en jordbävning. Nu återuppståndet i gips och kartong som en postkolonial teaterblinkning åt en av Berlins största turistattraktioner, rokokopalatset Sanssouci i Potsdam.

Kom ihåg, allt har sin tid.

Och se på Grada Kilomba, som i sin pantomimfilm ”Illusions” gör en politisk omtolkning av den grekiska Oidipusmyten. Istället för att beteckna ett individpsykologiskt trauma blir den en berättelse om kollektivt förslavande under föreställningen om makten som öde. Eller ta Natasha Kelly – som utifrån Ernst Ludwig Kirchners porträtt av en svart nakenmodell låter åtta kvinnliga, afrotyska konstnärer berätta om sin kamp för ett självständigt, autentiskt uttryck.

Med andra ord befinner vi oss här oändligt långt från förra biennalens slickade, futuristiska uppvisningar i digital framkantskonst. Men också en rätt bra bit från 2014 års historiska dekonstruktionsövningar, med deras finurliga ingrepp i Dahlemmuseernas samlingar. 

Samtidigt har ju ingen av dessa utställningar egentligen varit mindre relevant än någon annan för att spegla vad som rört sig i tiotalets samtidskonst. Denna tydliga positionering är vad som brukar göra Berlinbiennalen sevärd och angelägen – på gott och ont. För även om de renodlade perspektiven ger utställningarna skärpa och konceptuell pregnans gör de dem också trend- och konjunkturkänsliga på ett sätt som paradoxalt nog skapar otydlighet.

Stillbild ur Mario Pfeifers fyrkanaliga video ”Again / Noch einmal”.
Stillbild ur Mario Pfeifers fyrkanaliga video ”Again / Noch einmal”. Foto: © 2018 VG Bild-Kunst, Bonn

Att denna biennal håller hög intellektuell profil betyder alltså inte att den är särskilt kontroversiell. Tvärtom landar den ledigt och bekvämt i en identitetspolitisk, akademisk diskurs där positionerna sedan länge är inte bara väl förankrade utan ganska låsta. Kanske är det orättvist, men mängden kuratoriska referenser till ”kroppar” med ”vokabulärer” som ”omförhandlas” ger mig träsmak och leder för övrigt sällan till några mer häpnadsväckande insikter än att Donald Trump är skurkaktig, vithetsnormen destruktiv och underordningen global och med djupa historiska rötter.

Jo, tack. Skönt att vi är överens. Men eftersom samtidskonstens stora politiska problem just är att den lätt blir en konsensuspräglad filterbubbla – den störs så att säga lika lite av omvärlden som omvärlden låter sig störas av den – uppstår den märkliga situationen att det som på ytan tycks ha en radikal agenda i grunden framstår som en sorts undanglidande bekvämlighetsideologi. Var finns de vassa kanterna, de experimentella riskprojekten, de provokativa utfallen?

En del förlorar förstås sin udd när det översätts från exempelvis en sydamerikansk, katolsk kontext till det liberala Europas konstvärld. Brasilianska Fabiana Faleiros ekivoka ”Mastur Bar” är ett exempel på det. Men avståndet kan också vara en fråga om tid, som i amerikanen Tony Cokes dokumentära multimediainstallation där ett kaos av texter, ljud och bilder skapar ett mångstämmigt collage om allt från polisövergrepp och musiktortyr till Trumps misogyni. Mycket effektfullt i sin konsekventa antiestetik, men analytiskt och politiskt lätt daterat.

De bästa verken i Berlin är som vanligt de som avviker en aning från den smala, ideologiska vägen. Sydafrikanska Dineo Seshee Bopape gör en i sig rätt blek kultursociologisk installation i Kunst-Werkes väldiga källarsal – men försänker den i ett intensivt rödljus som laddar de spretiga text- och bildreferenserna och de ruinartade tegelstensanhopningarna med gåtfulla, apokalyptiska stämningar. Indiska Zuleikha Chaudhri, i en likaledes dunkelt belyst installation, lyfter fram den motsägelsefulle och relativt okände självständighetsledaren Chandra Bose, som under andra världskriget agiterade från en radiostudio i Berlin och hoppades på tysk hjälp för att driva de brittiska kolonialherrarna ur landet.

Ingen självklar nationalhjälte precis. Men, som biennalens titel säger – kanske har vi ändå nog av oförvitlighet och goda förebilder. Att ”stänga av det vita bruset” handlar ju om att få syn på alla färger det består av.

Konstrecension

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.