Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 13:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-biennalen-i-venedig-svarar-pa-var-tids-odesfragor/

Konstrecensioner

Konstrecension: Biennalen i Venedig svarar på vår tids ödesfrågor

Bild 1 av 5 Shoplifters installation ”Chromo Sapiens” i Islands paviljong på Venedigbiennalen.
Foto: Elisabet Davidsdottir © Hrafnhildur Arnardóttir / Shoplifte
Bild 2 av 5 Målningar av Michael Armitage i Arsenale.
Foto: Andrea Avezzù
Bild 3 av 5 Jill Mulleadys målningar i Arsenale.
Foto: Andrea Avezzù
Bild 4 av 5 Installation av Cameron Jamie i Arsenale
Foto: Italo Rondinella / www.italorondinella.com
Bild 5 av 5 Vy från ”Mondo Cane”, installation av Jos de Gruyter och Harald Thys i Belgiens paviljong.
Foto: Nick Ash

Denna helg öppnar den 58:e biennalen i Venedig, världens största och mest prestigefulla konstevenemang. Birgitta Rubin ser mängder av intressanta verk som larmar om klimathot och andra katastrofer.

Rätta artikel

Årets konstbiennal i Venedig har den talande titeln ”May you live in interesting times”. En förment kinesisk förbannelse, flitigt använd av anglosaxiska politiker för att understryka dramatik i tiden. Fast detta uråldriga talesätt har visat sig vara fabricerat, vilket biennalens konstnärlige ledare Ralph Rugoff ser som signifikant för vår tid med ”fake news” och ”alternativa fakta”. 

Han hoppas dock att titeln kan tolkas mer positivt på världens största konstevenemang, att konstnärer kan få oss att se samtidens komplexa utmaningar som ”intressanta” möjligheter. Rugoffs inspirationskälla är Umberto Eccos bok ”Det öppna verket” från 1962, som just framhåller den experimentella konstens förmåga att stimulera till nya synsätt.

Och nog erbjuder den 58:e biennalen i Venedig mångbottnade perspektiv och alternativa svar på vår tids ödesfrågor; miljöförstöring, klimatförändringar, krig och flyktingströmmar, jämte växande nationalism, rasism och ekonomiska klyftor.

Här och nu-känslan förstärks av att Rugoff enbart valt ut levande konstnärer, ovanligt unga dessutom, och nästan alla verk är nya i huvudutställningen. Publiken fick dessutom konkreta känningar av klimathotet under förhandsvisningen i veckan, som var ovanligt kall och regnig för årstiden, med inställda performancer utomhus.

Bild 1 av 2 Tomás Saracenos installation i Arsenale. ”Aero(s)cene: When breath becomes air, when atmospheres become the movement for a post fossil fuel era against carbon-capitalist clouds”.
Foto: Italo Rondinella
Bild 2 av 2 Tomás Saracenos installation i Arsenale.
Foto: Birgitta Rubin

En annan belysande varningssignal är Tomás Saracenos ljudverk i en hamndocka i Arsenale, som bygger på lagunstadens alarmsystem för högvatten. Strax intill ligger den faktiska fiskebåt som häromåret sjönk i Medelhavet med hundratals flyktingar ombord – nu ett uppmärksammat minnesmonument av Christoph Büchel. ”Barca nostra” (Vår båt) är förtöjd mitt emot ett kafé, där ingen kan blunda för de gapande hålen i det rostiga skrovet. 

Att människors villkor minst sagt är olika speglas även i formen för denna ”konstolympiad”. 90 anmälda nationer är den högsta siffran hittills, men ett antal små eller fattiga länder har fått lita till crowdfunding, donationer och gratisjobbande konstnärer för att få vara med. Algeriet och Kazakstan hoppade av i sista minuten, enligt Artnet, medan Venezuelas politiska kris avspeglas i en tillbommad paviljong omringad av soppåsar.

I stället får man glädja sig åt en huvudutställning som för första gången i biennalens historia har en jämn könsfördelning, inklusive tre icke-binära deltagare. Att nutida konstnärer ofta skiftar metoder och tekniker, beroende på konceptet, åskådliggör Rugoff med ”Förslag A” i Arsenale och ”Förslag B” i Giardinis huvudpaviljong. Samma namn återkommer men med mer eller mindre olika typer av verk.

Följdenligt är deltagarna färre än vanligt, 79 stycken, vilket jag välkomnar – enskilda konstnärer har fått mer plats och möjligheter till fördjupning. Det märks särskilt i Arsenale atmosfäriska gamla lokaler, där hängningen är ovanligt snygg, luftig och rytmiskt, med genomtänkta möten. Innerväggar i trä skapar en tydlig struktur och ett behövligt lugn kring nog så laddade verk.

”Angst” heter Soham Guptas fotoserie av utsatta existenser i Calcuttas nattliv: prostituerade kvinnor, transpersoner, gatubarn. Men här är de värdigt porträtterade, i samarbete med konstnären. I detta inledande rum oroas man samtidigt av ljud från ett inre rum med Christian Marclays videoloop ”48 warmovies”. Ett montage av krigsscener som är visuellt strimlade men där man desto tydligare hör bomber, skottsalvor och skrik.

Bild 1 av 2 Målningar av Henry Taylor i Arsenale, t v en haitisk revolutionsledare.
Foto: Italo Rondinella
Bild 2 av 2 Foton av Zanele Muholi i Arsenale.
Foto: Italo Rondinella

Här finns en hel del högteknologiska installationer av stjärnor som Hito Steyerl och Jon Rafman men mest påfallande är mängden figurativt måleri. Slow art. Det bidrar också till utställningens lugnare andning – även om motiven ofta är våld, orättvisor, uppror. Och jag har aldrig tidigare sett ett internationellt konstevenemang med så här många målare och fotografer med afroamerikansk eller afrikansk bakgrund. Dessutom har USA vikt sin paviljong till den fantastiske skulptören Martin Puryear.

Ett självlysande stjärnskott är nigerianskan Njideka Akunyili Cosby, numera bosatt i Los Angeles. Hon bidrar till huvudutställningen med såväl utsökta porträtt som mångbottnade heminteriörer, inspirerade av västerländska mästare som Vermeer men även av afrikanska författare som Chimamanda Ngozi Adichie.

Njideka Akunyili Cosby bidrar till huvudutställningen med utsökta porträtt. Foto: Birgitta Rubin

”Black lives matter” med självklarhet på denna biennal, och en tidigare ledares tilltag att öppna en ”afrikansk paviljong” för hela den väldiga kontinenten känns väldigt avlägset. Men stereotypa bilder och rasistiska föreställningar strömmar genom Kahlil Josephs pågående projekt ”BLKNWS”, byggt av klipp från populärkultur och nyhetsrapportering. Jag skrattar generat när en vältalig svart professor får en vit programledare att tappa hakan.

Till de mest drabbande verken i Arsenale hör annars Shilpa Guptas mörka installation tillägnad fängslade poeter, med 100 punktbelysta dikter spetsade på stativ. Det första jag ser är en rad om hur ”bittert språket blivit”, signerat Adonis 1955, och från mikrofoner i taket ljuder en kör röster som reciterar dikterna på många olika språk.

I huvudutställningen finns flera starka ljudinstallationer, däribland Tarek Atouis ”The spin”, ett ljudlaboratorium med inspiration från resor i Kina och i samarbete med instrumentbyggare, liksom elever på Kungliga konsthögskolan i Stockholm (där Atoui är gästprofessor).

Bild 1 av 3 Vy från Ghanas paviljong, El Anatsuis ”Earth Shedding Its Skin” (2019).
Foto: David Levene
Bild 2 av 3 Skulptur av Jimmie Durham i förgrunden, i bakgrunden Anicka Yis installation ”Biologizing the Machine (tentacular trouble)” i Arsenale.
Foto: Birgitta Rubin
Bild 3 av 3 Skulpturer av Jimmie Durham i Arsenale.
Foto: Andrea Avezzù

Arsenales finaste rum befolkas av Jimmie Durhams magiska djurskulpturer. Durham kämpade för indianernas sak i 60-talets medborgarrättsrörelse och belönas i år med biennalens Guldlejon. Dessutom är hans verk sällsynt vackert parade med Anicka Yis fantasieggande installation, med porlande vätska i ”kratrar” på golvet och ”puppor” hängande från taket likt kinesiska lyktor. 

Anicka Yis installation ”Biologizing the Machine (tentacular trouble)”. Foto: Italo Rondinella

Genom hela biennalen återkommer visualiseringar av ekosystem med växter, djur, vatten, koraller och mystiska undervattensvarelser. 

Lara Favarettos dimridå ”Thinking head”, med ångmoln som sänker sig ner över huvudpaviljongen i Giardini, gör det svårt att hitta ingången. Detta mångfacetterade verk blir dock symptomatiskt för utställningens röriga ”Förslag B”, där man ständigt tappar orienteringen. I centrum av paviljongen opererar en robot, som kraftfullt skvätter rödfärg.

Lara Favarettos dimmoln utanför huvudpaviljongen i Giardini Foto: Francesco Galli Viterbo

Detta spektakulära verk står sig slätt mot Teresa Margolles betongmur hämtad från den mexikanska gränsstaden Juárez, genomborrad av kulhål. Än mer skrämmande är Lawrence Abu Hamdans suggestiva installation i källaren, med vittnesmål om ljudtortyr.

Bland de nationella paviljongerna utmärker sig nykomlingen Ghana med en stjärnparad. Den kände arkitekten David Adjaye har skapat en inre arkitektur som omsluter El Anatsuis magnifika draperier av uthamrade kapsyler, ett mäktigt videoverk av John Akomfrah och en stämningsmättad installation av Ibrahim Mahama. Men Israels paviljong är mest ambitiös, med ett perfekt genomfört fältsjukhus för tystade och traumatiserade människor.

Vy från Ghanas paviljong med Ibrahim Mahamas installation ”A Straight Line Through the Carcass of History 1649”. Foto: David Levene

Även Belgiens paviljong sticker ut med en karnevalisk serie rörliga dockor i centrum och en parallell verklighet med oönskade existenser bakom galler.

Mest ståhej har det annars varit runt Frankrikes paviljong, där det gick rykten om att Laure Prouvost skulle gräva en underjordisk tunnel. Nu visas publiken runt på baksidan och in genom ett källarhål. Uppe i paviljongen luktar det skunk från skräp upphittat i lagunen och en levande duva, intill en surrealistisk film med vattentema. 

Själv håller jag mer på den feministiska legenden Renate Bertlmann, den första kvinnan att representera Österrike – vilket hon gör med den äran genom sin provokativa kroppskonst.

Bild 1 av 3 Renate Bertlmanns ”Discordo Ergo Sum” i Österrikes paviljong.
Foto: Sophie Thun
Bild 2 av 3 Nordiska paviljongen med Ane Graffs ”States of inflammation i förgrunden och i bakgrunden Ingela Ihrmans ”A Great Seaweed Day”.
Foto: Pirje Mykkänen
Bild 3 av 3 Ingela Ihrmans verk ”A Great Seaweed Day” i nordiska paviljongen
Foto: Pirje Mykkänen

Nordiska paviljongen är sällan riktigt bra, eftersom tre nationer ska samsas om utrymmet. Årets utställning tillhör de bättre, med ett genomgående ekotema och konstnärer med liknande intressen för hur människor och andra existenser kan leva tillsammans. 

Finska duon Nabbteri bygger ett eget litet ekosystem, med allt från sticklingar till en kompost. Norskan Ane Graff utforskar kemiska kristaller, koraller och bakterier, medan svenskan Ingela Ihrman utvecklar sin passion för sjögräs. Hennes trädliknande verk av alger sträcker sig vackert upp upp mot ljuset från taket – som för övrigt är på väg att vittra sönder i lagunstadens allt kärvare klimat.