Namnet Meta Isæus-Berlin får de flesta att tänka på gammeldags möblerade rum, med vilt forsande vatten eller småkusligt stillastående speglingar. Denna mångbottnade installationskonst renderade henne ryktbarhet på 1990-talet – och många med mig sörjde att hon för drygt ett decennium sedan övergav detta fruktbara men fordrande arbetssätt för ett friare måleri.

Men nu är Meta Isæus-Berlin på allvar tillbaka med sina suggestiva installationer. I boken ”Tidskapslar” berättar hon om alla sina rumsgestaltningar, där de allra senaste visas på Waldemarsudde. Utställningen ”Nattlogik” innehåller även målningar och förenar konstnärens två kreativa flöden i speglingar och dubbleringar. ”Återberättelser” i konstnärens egen vokabulär. 

Bered er på överraskande upplevelser som aktiverar alla sinnen, med efterdyningar som sipprar ner i djupare medvetandelager. Men först blev jag faktiskt besviken, vid inträdet i Prins Eugens jätteateljé överst i slottet.

”Den arkadiska spegeln” kallar Isæus-Berlin denna platsspecifika installation där möbler hänger i trådar från taket – bord, stolar och säng, alla med sin uppochnedvända tvilling fäst i benen längs en imaginär horisontlinje. En enkel rekvisita i form av lampa, bok, glas och vinflaska ingår också. 

Men objekten har svårt att hävda sig i rummets väldiga rymd. På pressvisningen var ljuset dessutom hårt och avförtrollat – och min första tanke var att salen hade behövt någon rörelse eller en varmare, mer dramatisk ljussättning. Den frid och stillhet som Isæus-Berlin söker i sitt drömda Arkadien blev för mig mer stum och statisk.

Avspärrningen runt installationen stoppar också publiken från att cirkulera runt skulpturerna och ta några steg bakåt för att få en vidare vy över den monumentala ”Venus spegel”, en drygt tre meter hög oljemålning. Först i katalogen upptäcker jag hur intrikat motivet är – två sängar med bäddarna tvåsamt vända mot varandra och som verkar hänga från ett tak, målade från sidan. Eller speglade rakt uppifrån, svävande i en gråmelerad, gåtfull rumsbildning som är svindelframkallande.

I utställningen tar rörelsen fart runt hörnet, i den gamla vindens rader av rum i rummen. På ”Drömväggen” fladdrar teckningar, tapetremsor och silkespapper i draget från en fläkt. Lager på lager av skisser med fragmentariska figurer och utsnitt av natur, därtill utrop som ”vänta lite” och ”förlåt”. Nedtecknat i skarven mellan dröm och vakenhet.

”The leak” snett emot är som ett surrealistiskt kafferep med två inkontinenta spöken. Vatten sprutar ur fåtöljernas sitsar och på bordet rinner en nattsvart vätska över i finporslinets ena kopp och från kaffekannans pip ner i ett svart hål. Men varför läckaget uppstått eller var vätskorna kommer ifrån är svårt att avgöra. 

Ytligt sett är det en humoristisk tablå men jag får en krypande förnimmelse av ett drama där förbjudna känslor länge tryckts ner under ytan men nu väller fram. Begär, frustration eller till och med aggression. 

I sin nya faktabok vittnar Meta Isæus-Berlin om att det var den symboliska dränkningen av barndomshemmet i ”Jag förlåter ingenting”, som på Liljevalchs 2006 satte punkt för hennes installationskonst. Och därefter var det svårigheten att måla vrede som fick henne att på nytt pröva tredimensionell gestaltning, i ”Smygkuvning” på Thielska galleriet 2014. 

I den rikt illustrerade boken förklaras verken under rubrikerna ”Tanken”, ”Hur är installationen gjord?”, ”Hur togs den emot?” och avslutningsvis en ”Surrealistisk kommentar”. Isæus-Berlin uttrycker sig personligt, roligt och intresseväckande om sina rumsgestaltningar, där de starka känslorna är uppenbara. Men också dubbelheten, polariteten. En pendelrörelse mellan trygga, välbekanta rum i hemmet och något främmande, ett ruvande hot som plötsligt kan explodera. 

På Waldemarsudde går känslotrycket upp och ner i utställningens ”mentala labyrint”. Enligt Isæus-Berlin är målet att ”visualisera ett glapp, som bygger på speglingar och förskjutningar i tillvaron”. I katalogen ställer hon daglogiken mot nattlogiken som ”brinner” – och ”i benådade ögonblick ger svar på livets svåra frågor”.

Över huvud taget är Isæus-Berlin så vältalig om sin konst att jag som kritiker kan känna mig överflödig. Men samtidigt förstärker det verbala språket den visuella förståelsen. Att det är i skiftet mellan måleri och installation, mellan olika perspektiv och material, som förändringar och fördjupningar i stämningslägen uppstår. Det är också i ljuset av andra verk som huvudinstallationen ”Den arkadiska spegeln” får fler lager.

Som många konstnärer hämtar Isæus-Berlin näring ur drömmar och undermedvetna lager, troligen med inspiration från psykoanalysen och säkerligen från konsthistoriska strömningar som surrealism och symbolism. Här finns det vissa kopplingar till Edward Burne-Jones mytologiska drömvärld i Waldemarsuddes galleri. Men det som ligger under ytan och letar sig upp ur de inre rummen känns betydligt friskare hos Meta Isæus-Berlin.

Något som jag verkligen uppskattar är hennes snedtänkta infallsvinklar, med scener i olika dimensioner, proportioner och vinklar: rakt uppifrån, uppochner, underifrån, från sidan och i ett uppfällt plan. Titelverket ”Nattlogik” är en stående sängrelief upphängd på väggen och rygg mot rygg med sin tvådimensionella spegling. Oljemålningen ”Återberättelsen om Nattlogik” har i minnesprocessen fått ett något blåare färgskimmer – och därmed en vemodigare känsla.

Men det är hundrakilosreliefen i målad brons som griper mig mest. Sängen som symbol är kopplad till både sexualiteten och sömnen, en ingång till drömvärlden. Men det som vanligtvis är mjukt och varmt skulpterar konstnären här i ett hårt, kallt material. Fast märkligt nog sker en transformation när blicken glider över reliefen och jag får egna barndomsminnen av hur en noppig filt och ett kallmanglat lakan luktar och känns mot huden.

Meta Isæus-Berlin är hypersensitiv i valet av material. Hon kan arbeta med florstunna tyger och skira papper lika väl som trä och tunga metaller, därtill allt ifrån sand och silikon, till deg och geléhjärtansmassa. I boken beskriver hon materialen som meningsbärande i sig; ”nyckeln/koden” till hennes inre känsloliv och barndom.

Installationerna är befolkade med minnen av människor och även om personerna är frånvarande som kroppar så är de närvarande i möblernas former och tingens materialitet. Det återkommande vattnet upplever hon som en närvaro och ibland en rening, en vågrörelse som också strömmar igenom hennes måleri.

Utställningstiteln ”Nattlogik” indikerar intresset för olika medvetandetillstånd, förutom drömmar särskilt en ”vaken overklighet”. På Waldemarsudde har Meta Isæus-Berlin lagt till ett dunkelt ”Drömrum” en trappa ner, med punktbelysta målningar befolkade av flickor, mytologiska väsen och ”Framtidsdrömmar”, som ett verk heter.

Jag älskar konstnärens ädelstenskolorit och tycker också att målningarna nu fått en fastare form, möjligen sedda i växelverkan med installationerna.

Det verk som flest gånger suger mig tillbaka är ”Oblivion”, en gammal garderob med dörrarna på glänt. En ensam klänning i genomskinligt tyg skymtar i detta hemlighetsfulla rum, enligt konstnären ”ett gömställe, en passage till en annan värld”. Vatten porlar från skåpets inre och rinner ner i dess mörka botten, något som hon själv kopplar till Persefones pendlingar mellan Hades och jordelivet.

Men som Meta Isæus-Berlin poängterar i boken, verkens ”urhistoria” berättar hon inte. Den får betraktaren själv i fylla med egna fantasier, minnen och erfarenheter.