Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-12 13:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-carl-johan-de-geer-gor-upp-med-slaktens-slavagarhistoria/

Konstrecensioner

Konstrecension: Carl Johan De Geer gör upp med släktens slavägarhistoria

”Försvarad skolbänk” av Carl Johan De Geer
”Försvarad skolbänk” av Carl Johan De Geer Foto: Carl Johan De Geer

I flera år har allkonstnären Carl Johan De Geer arbetat med projektet ”Släkten och slavarna”. Nu har det blivit en bok och en utställning i Norrköping, som Birgitta Rubin ser som det viktigaste han gjort.

Birgitta Rubin
Rätta artikel

”Vet du att din förfader ägde en slavstation i Ghana?”

Konstnären Carl Johan De Geer fick frågan av en reslig svart man i en mataffär på Södermalm. Mannen hette Sydney Onayemi, född i Nigeria men i Stockholm mer känd som diskjockeyn Big Brother, som på gamla dar fördjupat sig i kolonialismen och slavhandeln i Västafrika. Louis De Geer hade bildat Svenska Afrikakompaniet 1649, som skeppade slavar från fortet Carolusborg i Guineabukten fram till 1663.

“En mental käftsmäll” kallar Carl Johan De Geer samtalet för ett drygt decennium sedan, behandlat i den självbiografiska boken ”Jakten mot nollpunkten”. Tankar på slavarnas hemska tillvaro förföljde honom och förstärktes av ett senare möte med den brasilianske slavättlingen Antonio Geraldo Costa, som förklarade att hans släkts grymma öde för alltid var förknippat med namnet De Geer.

”Pedagogiskt släktporträtt” av Carl Johan De Geer
”Pedagogiskt släktporträtt” av Carl Johan De Geer Foto: Carl Johan De Geer

”Släkten och slavarna” är Carl Johan De Geers mentala och konstnärliga bearbetning av det omskakande mötet med denna mörka familjehistoria; ett projekt som nu blivit en utställning på Norrköpings konstmuseum. Den ryms i en sal, med sju symboliskt gestaltade tablåer eller skulpturinstallationer, uppbyggda av möbler, tyger och bilder. 

Utställningen i sig är alltså rätt liten. Men jag vill ändå kalla den stor – både för dess idémässiga tyngd och för att projektet även innehåller en rikt illustrerad bok på förlaget Orosdi-Back. Den lägger till en rad talande teckningar från skisstadiet, fotografier från arbetet i ateljén och en text som beskriver research- och gestaltningsprocessens olika steg. 

Bokens text återges i en förkortad version i det ljudspår som rullar i museisalen, där man kan sitta bekvämt och lyssna i en dryg kvart. Gör det. Carl Johan De Geer är en god berättare, som i denna öppenhjärtiga introduktion skriver in konstverken i en vidare kontext, såväl historisk som mer personlig. Familjen De Geers valspråk, adelsvapen och antikviteter slaktas symboliskt i utställningen, och titeln  är inskriven i en dödskalle med korslagda benknotor under – som i en piratflagga!

Carl Johan De Geers ”Den förfärliga upptäckten”
Carl Johan De Geers ”Den förfärliga upptäckten” Foto: Carl Johan De Geer

Carl Johan De Geer beskriver hur han som ung och radikal på 60-talet ville avskaffa all världens orättvisor, från militärdiktaturer till kolonialism, krig och klassamhälle. Att ägna sig åt familjen i stället för kollektivet ansågs förkastligt och det är först på äldre dar som han tillåtit sig att borra i sin adliga härkomst. 

Mest uppmärksammad hittills är hans film ”Mormor, Hitler och jag” (2001), där han frågar sig om man kan älska en barnkär mormor, som samtidigt visar sig vara nazist. 

Att han nu valt Norrköping som platsen för den nya utställningen ger projektet ytterligare styrka  –  men kan säkert också uppfattas som en provokation. Anfadern Louis De Geer (1587-1652) var en nederländsk-vallonsk finansman som bosatte sig i Norrköping 1627, ansedd som stadens store man med ett konserthus och en skola uppkallade efter sig. Sedan 1945 står han staty på centrala Gamla torget – en imposant herreman skulpterad i svart granit av Carl Milles. 

På sockeln finns en högtravande text om ”Den svenska industriens fader”, som i Norrköping ”upprättade vapenfaktori och mässingsbruk och grundlade stadens textilindustri. Under ofredstid smidde han våra vapen och var ett trofast stöd för konung och folk. Monumentet är rest nära de stränder där han själv en gång lyssnat till forsarnas dån och arbetets sång”.

Installationen ”Jakten mot nollpunkten”
Installationen ”Jakten mot nollpunkten” Foto: Carl Johan De Geer

Det Carl Johan De Geer ältar är hur den omvittnat gudfruktige, rättskaffens och frikostige Louis De Geer samtidigt kunde vara ond.  I ”Släkten och slavarna” ger han ett möjligt svar genom att återge ett parti ur Herman Lindqvists bok ”Våra kolonier: de vi hade och de som aldrig blev av" (2015): ”De svarta betraktades inte som riktiga människor /.../ Mot denna bakgrund fanns det ingen motsättning för 1600-talspersonligheter som Louis De Geer, att å ena sida betrakta sig som varmt religiösa, goda människor /.../ och å andra sidan organisera omänskliga slavtransporter och låta tortera slavar.”

Anfadern hade en odiskutabel betydelse för Sveriges industrialisering, så det Carl Johan De Geer gör är att korrigera historien med motbilder.

I ”Pedagogiskt släktporträtt” är hans farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfar mest lik ett monster, som skjuter upp sitt fula, taggiga tryne ur en gammaldags skolbänk. I flera av installationerna använder Carl Johan De Geer just skolbänkar och lyfter både bildligt och bokstavligt på locket till en kunskap som undanhållits svenska skolbarn.

”Adelns hemligheter” av Carl Johan De Geer
”Adelns hemligheter” av Carl Johan De Geer Foto: Carl Johan De Geer

Sveriges inblandning i den transatlantiska slavhandeln var visserligen kort och för länge sedan, men del av det brott mot mänskligheten som i dag totalt berör 70 miljoner slavättlingar i Nord- och Sydamerika. 

Carl Johan De Geer ifrågasätter samtidigt om han som vit, svensk man har rätt att arbeta med dessa frågor – i en tid präglad av identitetspolitik och begrepp som appropriering och representation. Själv landade han i att mötena med Sydney Onayemi och Antonio Geraldo Costa gav honom legitimitet.

Costas porträtt dyker upp på flera ställen i utställningen; i ”Adelns hemligheter” placerat på en fin 1700-talsstol som tillhört Carl Johan De Geers mormor. Fondfotot är från hans mentalsjuka mors våning, med en inritad monstergubbe i garderoben. I installationen intill har konstnären sågat ett nyckelhålsformat hål i sitt eget skrivbord. Där skymtar Costas allvarliga ansikte och liksom tränger sig upp ur djupet.

De Geer använder möbler som bärare av idéer och säger sig ha fått utlopp för sorg och frustration med såg och borrmaskin som tillhyggen. Som antiknörd har jag alltid haft svårt för hans generations respektlösa behandling av gamla möbler. Men här tjänar det ett högre syfte. 

I installationen ”Den förfärliga upptäckten” har Carl Johan De Geer täckt en stolsits med ett fotocollage, med en laddad pistol inklipp i butiksinteriören där det “smällde”. En gammal röd matta förbinder nutid med dåtid, en skolbänk med ett sönderklippt foto av Carolusborg. Numera heter det Cape Coast Castle, ett stort turistmål och en laddad plats för afroamerikaner. På baksidan av det öppna locket syns det vita fortet med inklippta svarta fångar, som försöker bryta sig ut byggnaden.

”Palatset och källaren”
”Palatset och källaren” Foto: Carl Johan De Geer

I boken återkommer Carl Johan De Geer till att det saknades avträden i fortets källare. De tillfångatagna afrikanerna tvingades leva i den egna avföringen, som kunde nå upp till en meter, och dem som protesterade stängdes in i mindre rum utan mat, vatten eller ljus. På väggarna lär det synas spår efter tänder och naglar.

Carl Johan De Geer har inte klarat att se brottsplatsen med egna ögon. Men kompenserar det med en stark känsla för rum och visuella effekter, efter ett mångårigt arbete som filmscenograf. De enskilda verkens finish verkar mindre viktig, symboliken är stundtals övertydlig och ibland tycker jag att han drar linjerna lite väl långt, ända till vår tids klimatkris och flyktingströmmar.

Men som helhet tycker jag att projektet är det starkaste och viktigaste Carl Johan De Geer presterat, 80 år fyllda. Han har behållit sina solidariska ideal, ger röst åt offrens lidande och försöker ta sitt ansvar för släktens inblandning i den svenska slavhandeln. "Berätta”, som han skriver, och i bästa fall få bort hyckleri, bagatelliseringar och undanflykter.

Ja, denna historia är fortfarande okänd i bredare folklager och finns inte i vår självförståelse som svenskar, lika lite som förbrytelserna mot samerna. 

I boken nämner Carl Johan De Geer också Louis De Geers palats på Götgatan, numera Nederländernas ambassad, där han fantiserar om att sätta upp en plakett med texten ”Detta hus byggdes med slavpengar”. 2012 kom ett förslag om att ära den svenska slavhandels offer med ett monument, vilket avslogs. ”Släkten och slavarna” aktualiserar saken och nog är Carl Johan De Geers som gjord för uppdraget.

Läs mer: Intervju med Carl Johan De Geer