Ett tomt orkesterdike är det första jag får syn på i kubanen Carlos Garaicoas utställning på Lunds konsthall. Som om det var paus i repetitionerna – men nejdå, inte alls, visar det sig. Till varje notställ hör en bildskärm och ett par hörlurar, och på varje skärm står en gatumusiker och spelar ett solo på sitt instrument. Idén börjar klarna, men det är först när jag går upp bakom den övergivna dirigentpulpetens stora skärmar jag inser hur de skilda stämmorna flätas samman i en intrikat, audiovisuell symfoni.

Så här fungerar det ofta i Garaicoas verk. De kan se bortvända och slutna ut, men öppnar sig med lite tålamod mot vidsträckta tankehorisonter. 

I ”Partitur” växer musikernas spretiga toner till en hyllning av de osynliga krafter som ger liv åt en stad, ett samhälle. I ”Skala 1:1” blir de fantasifulla byggnadssilhuetterna på väggen något helt annat när man ser att de är hopfogade av vinkelhakar, gradskivor och andra mätverktyg. Är den moderna staden kanske bara ett verklighetsfrämmande skrivbordsprojekt?

Carlos Garaicoa hör, liksom exempelvis Tania Bruguera och Kcho, till den generation kubanska konstnärer som spelat en viktig roll i de senaste decenniernas postkoloniala skifte. Den kubanska konstmiljön har sedan åttiotalet odlat en institutionell ”tredjevärldism”, det vill säga en idé om konsten i det globala syd som något annat och mer självständigt än bara en spegling av västerländska trender.

Och även om Garaicoa numera bor i Spanien och representeras av ett transnationellt galleri i nord, så borrar hans konst fortfarande i samma frågor om modernitet, autonomi och sociala utopier. Frågor som väl sällan ställts så på sin spets som på det revolutionära – och postrevolutionära – Kuba.

Alltså: vad blir kvar av moderniseringens löften när utopin går bankrutt? Går det att hitta nycklarna till socialismens nederlag i dess arkitektur? Och omvänt, kan man se kvarlevor av utopin bland dess ruiner?

Garaicoa återvänder ständigt till Havanna, till dess förfallna koloniala gatubild och framför allt de övergivna byggprojekt från socialismens storhetstid som han benämner ”framtidsruiner”. 

I fotografier, skulpturer och sköra trådteckningar som ofta täcker hela väggar vänder och vrider han på begrepp som bild och verklighet, projektion och materialitet. Han försöker komma åt något slags undflyende paradox – den moderna staden som på en gång illusorisk utopi och brutal desillusion.

Utställningen i Lund, som delas mellan konsthallen och Skissernas museum, visar med sitt myller av verk att denna dubbelhet utmärker inte bara den kubanska socialismen utan hela den moderna världen. 

På Skissernas museum visas några av Garaicoas mer kända verk i den civilisationskritiska ådran – som de glänsande silverminiatyrerna av Pentagon, Stasihögkvarteret, Guantánamo och annan ikonisk våldsarkitektur. Men också de fascinerande modellerna till ett fiktivt utopiskt universitetsprojekt i ”Campus eller Kunskapens Babel”. På ytan ett välordnat akademiskt paradis, men som det strax visar sig baserat på ett utstuderat system av isolering och tvång.

Det säger något om tvetydigheten i Garaicoas hållning att han kan formulera en sådan kulturpessimism – och ändå finna idén värd all denna noggranna gestaltningsmöda.