Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-21 11:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-chans-att-snorvla-av-sig-klimatsorgen/

Konstrecensioner

Konstrecension: Chans att snörvla av sig klimatsorgen

Bild 1 av 6 Lars Brunströms installation med apor som sörjer en kråka.
Foto: Pär Fredin / Uppsala Konstmuseum
Bild 2 av 6 Fredrik Strids skulpturgrupp ”Exodus”
Foto: Pär Fredin / Uppsala Konstmuseum
Bild 3 av 6 Gunnhildur Hauksdóttir, Borderline Human – Milk River Valley.
Foto: Gunnhildur Hauksdóttir
Bild 4 av 6 Gunnhildur Hauksdóttir, Borderline Human – Milk River Valley.
Foto: Gunnhildur Hauksdóttir
Bild 5 av 6 Rebecca Digby, stillbild ur ”Nature Clip Object Concert”
Foto: Rebecca Digby,
Bild 6 av 6 Lars Brunströms installation” Apor Kråkor” och stillbild ur Saara Ekströms video ”Body All Eyes”
Foto: Pär Fredin / Uppsala Konstmuseum

Uppsala konstmuseums utställning ”The nonhuman animal” handlar om gränsdragningar mellan människan och resten av skapelsen. Ambitiöst, tycker Sebastian Johans.

Det finns något nymornat över det mänskliga kollektivets klimatmedvetenhet. Seg som kola kommer insikten: det mänskliga subjektet är inte nollpunkten som definierar allt. Andra djur och växter har också betydelse. Vi är en del av kretsloppet, inte bara satta att vittja det.

Konstvärlden är just nu ett drivhus för klimatprotester och olika aspekter på antropocen, och överallt dyker det upp referenser till posthumanismen. Uppluckrandet av gränserna mellan människan och resten av skapelsen är kanske till och med motivet som definierar vår tid.

”The nonhuman animal. Negotiating bio-relations” är Uppsala konstmuseums inlägg, en ambitiös utställning som samlar åtta konstnärskap. 

Vi är på väg åt helt fel håll är utgångspunkten och det statement som möter besökaren redan i dörren. Där står nämligen Fredrik Strids stora, grå skulptur ”Exodus”, med en grupp realistiskt modellerade djur som är på väg i motsatt riktning. Katt, hund, duva, råtta, sparv och ekorre lever nära eller i det mänskliga sammanhanget, men nu har de fått nog och drar. 

Alldeles intill visas amerikanska Lenore Malens video ”Eve in sheepland”, som med ett snett leende smakar på en värld där två människor får axla det icke-mänskliga djurets roll – de äter, går i hagen, viftar bort flugor. 

En kommentar om avståndet mellan oss och de övriga djuren, men också en reflektion om att inte ta deras närvaro för given.

Samtalet mellan verken fortsätter utställningen igenom. Eva Klassons fotoserie ”Parasites” från 1978 visar växelvis en flådd hare och konstnärens egen kropp. Temat är genus och kropp, men likställandet av mänskligt och icke-mänskligt fungerar också fint i mötet med Maureen Grubens närmast holistiska urfolksperspektiv. 

En våning upp visas en rörlig skulptur av Lars Brunström, där ett par apor i ett öde landskap sörjer en död kråka. En trollbindande minnestavla över allt levande och en chans att verkligen snörvla ur sig en del av klimatsorgen. 

Apor finns också ytterligare ett par trappor upp där Gunnhildur Hauksdóttir har skapat en stor installation som bygger på fältstudier av sydafrikanska sammetsapor. Teckningar, en klätterställning (som får användas) och ett par vr-glasögon laddade med autentisk miljö, ger en lustfylld bild av våra klättrande släktingar.

Merparten av verken i utställningen kan knappast missförstås. Men Rebecca Digbys videoinstallation ”Nature clip object” skänker helheten ett behagligt mått av obestämbarhet. På fyra skärmar står lika många gestalter med var sitt undflyende objekt i handen. Turvis brister de ut i sång och spelar på det märkliga instrument de håller i. Digby har komponerat låtar och formgett fantasiinstrumenten baserat på de avbildade personernas berättelser om naturupplevelser. 

Resultatet är på en gång innerligt och förvirrat. Faktiskt så mycket att hela utställningen osäkras en smula. Gott så. Ska vi lära oss att tänka på ett nytt sätt får formen inte vara alltför given.