Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Chiharu Shiotas konst – ett spindelnät som fångar sorger och drömmar

Den japanska konstnären Chiharu Shiota är dubbelt aktuell i Sverige. Hon gör en oförglömlig utställning i Göteborg och får fin konkurrens på Wanås, tycker Birgitta Rubin.

Första gången jag såg en av Chiharu Shiotas säregna trådinstallationer var 2013 på Art Basel – en spöklik scen med ett förkolnat piano och svarta stolar, fångade i ett gigantiskt svart ”spindelnät”. Andra gången var 2015 på konstbiennalen i Venedig, där hon kapslat in den japanska paviljongen i röd ”spindelväv”, med 50 000 hängande nycklar och ytterligare 130 000 inuti två gistna träbåtar.

Och nu är den japanska konstnären aktuell på två platser i Sverige, Göteborgs konstmuseum och Wanås konst i nordöstra Skåne, parallellt med engagemang i Linz, Milano och Yorkshire.

Jag gissar att Chiharu Shiotas snabba internationella genombrott beror på två saker. Dels att hon arbetar med vardagliga ting som har en historia och en universell symbolik; nycklar, båtar, stolar, skor, väskor. Dels att de storslagna installationerna är så Instagramvänliga – tiotusentals foton av Shiotas särpräglade verk har spridits via sociala medier, i likhet med hennes äldre landsmaninna Yayoi Kusama.

I Shiotas separatutställning på Göteborgs konstmuseum får jag flera associationer till Kusamas tidskrävande, allomslutande rums­gestaltningar, liksom till performance­pionjären Marina Abramovic. Den senare har Shiota studerat för i Tyskland, där hon numera bor sedan 20 år. I flera tidiga verk utsatte Shiota sin kropp för hårda påfrestningar, som i den urstarka performancen ”Becoming a painting”, visad i en fotodokumentation i utställningens översta etage.

Shiota inledde sin karriär som målare men var missnöjd med dukens begränsningar. I nämnda performance blev målaren ett med sitt medium – hon höljde sin nakna kropp i lakansväv och mängder av röd färg. Frossandet i färg är både vällustigt och läskigt, eftersom allt det röda leder tankarna till ett blodbad. Färgen var dessutom giftig!

Hur som helst var Shiota ett aktivt subjekt (i motsats till kvinnorna som Yves Klein rullade i blå färg). Och just det ambivalenta, mångbottnade uttrycket är det som gör henne till en så fängslande konstnär. Trådarna är på en gång starka och sköra, och nycklar kan såväl låsa upp som stänga igen, bokstavligt och bildligt.

Under sin omorientering övergav Shiota tvådimensionella linjer och började i stället ”teckna” tredimensionellt med tråd på duk, som i den magnifika triptyken ”Silent explosion III-V”. Jag fastnar länge framför den röda ”väven”, med organiska anhopningar och glesare partier. Det kan vara ett inre blodomlopp där en propp kan fastna och ett kärl brista. Eller en yttre, kosmisk explosion.

Rostiga nycklar som jag minns från Venedig finns med i två små lådverk, ”State of being (Keys)”- dinglande i en härva av vita respektive röda trådar.

Shiota opererar i huvudsak med tre färger: rött för människors känslor och blodsband, vitt som står för det oskuldsfulla och okända, respektive svart för sorg och kontakten med universum.

Installationerna har med åren växt, blivit allt mer komplexa och anslående. Men i jämförelse med Kusamas poppiga och fräcka uttryck så är Shiotas ton betydligt mjukare och mer poetisk.

Från den översta etagen ser man ner på hennes rumsinstallation ”Where are we going?”. Ett hundra­tal hängande båtsilhuetter i svart metall forsar framåt och uppåt, med vita segelformer som även bildar skroven. De består av spraylimmade garnnät, med en frostig men även artificiell effekt sedda från ovan.

Men väl nere i installationen skapar skuggspel och ljusreflexer en mer seren och suggestiv känsla. Shiotas verk bär alltid på berättelser och man påverkas både fysiskt och psykiskt av att vandra genom hennes rum. När man rör sig under de svävande ”skeppen” får upplevelsen en extra existentiell dimension.

Ja, vart är de på väg? Chiharu Shiota delar erfarenheten av migration med miljontals människor, av att bära minnen från det förlorade hemlandet och drömmar om det nya livet. Ensam i bräcklig farkost.

Shiotas många engagemang kräver numera medarbetare, och i titelverket ”The distance” på nedre plan har studenter från HDK hjälpt henne att korsa, knyta och fästa röda trådar från golv till tak. De omsluter grupper av svarta stolar, på en gång fjättrade till marken och redo att lätta.

Dock finns det tunnlar i väven. De låter publiken passera runt de begagnade stolarna, i skilda stilar och från olika tider, som om de vore äldre släktingar som lämnat oss. Samtidigt ska de tomma stolarna fyllas av nya människor, i andra sammanhang.

De går dock inte att komma riktig nära, väven är ogenomtränglig – fast stämningen är betydligt varmare än i den helsvarta systerinstallationen jag såg i Basel. Speciellt som salen i Göteborg har fönster högst upp mot taket och ljusskimret ovanifrån ger det hela en andlig air.

Sammantaget är det en oförglömlig utställning, och även på Wanås är Chiharu Shiota en klart lysande stjärna – dock i god konkurrens med svenskan Katarina Löfström. Årets sommarutställning på Wanås konst består av tre separata presentationer, där den tredje är en postumt uppförd ”social skulptur” av dansken Poul Gernes, en sex meter hög träpyramid som säkert blir en familjeattraktion.

På Wanås har Chiharu Shiota byggt hus i huset. Skulpturen ”Everywhere” består av tre tätt sammanfogade husdelar, byggda av ramverk som lindats in med 13 mil (!) rött ullgarn. Den monumentala huskroppen är placerad inuti en dunkel hölada, som i sig har 15 meter i takhöjd.

Här är min första tanke att det röda är väl skrikigt i förhållande till naturmaterialen i den ålderdomliga ladan. Men huset, hemmet, kan ses som en representation av ett inre jag. Och cirklar man runt och igenom Shiotas husskulptur växer en magisk känsla – fast precis som i folksagorna med kusliga inslag.

Ute i parken visar Shiota ett mer intimt husbygge, där ett trassel av svarta metalltrådar med tiden ska täckas av slingrande murgröna. ”Relationality” heter verket, och till detta ”hus” är en mörk gestalt bunden via ett rött band. En Ariadne­tråd men också en symbolisk navelsträng. En sådan är central i en vacker teckning i Göteborg och jag får veta att i Japan är det tradition att spara barnens navelsträngar …

I en närliggande brant backe, under väldiga trädkronor, reser sig Katarina Löfströms ”Open source (Cinemascope)”. En mekanisk utomhusbiograf, med en ”skärm” i panoramaformat bestående av tusentals små paljetter, som rasslar i vinden. Paljetterna är som rörliga pixlar och speglar skärvor av den omgivande lövkatedralen i det föränderliga ljuset. En magnetisk och samtidigt meditativ föreställning – ett av de mest stämningsfulla verk jag sett i Wanås skulpturpark.

Löfström, som har en bakgrund i musikvideoproduktion, visar även videoverk i Wanås konsthall. Hon lånar från filmhistorien men stöper om materialet till abstraherade mönster och rytmiskt dansande ljusfläckar med kongeniala ljudspår.

Wanås konst har övergivit de stora grupputställningarna, eftersom skulpturparken börjar bli över­befolkad och flera av ladorna är upptagna av permanenta installationer. Men man har också förlängt säsongen och spridit öppningarna; årets ”Återblick” (på Marianne Lindberg De Geers konstnärskap) är exempelvis flyttad till i höst.

Och redan i påskas öppnade en utställning med folkkonst, som står fram till midsommar. Konstnären Richard Johansson deltar med sitt rullande folkkonstmuseum, och har även gjort ett kärleksfullt urval av inskickade bidrag. Presentationen är så skojig och urvalet så fantasirikt att proffskonsten fått bästa möjliga sällskap.

Utställningar

"Chiharu Shiota. The distance" visas på Göteborgs konstmuseum t o m 30/9.

”Utställningar x 3: Chiharu Shiota, Katarina Löfström och Poul Gernes” visas på

Wanås konst, Knislinge, t o m 4/11.

Richard Johanssons rullande folkkonstmuseum och hans val av 150 inskickade verk från allmänheten visas t o m 24/6. Spanska stickaktivister är även inbjudna till Wanås och ”Nystan mot genusrelaterat våld” visas 9/6-23/9.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.