Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-19 14:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-chris-kraus-visade-sin-livliga-tankevarld-i-ofardiga-filmer/

Konstrecensioner

Konstrecension: Chris Kraus visade sin livliga tankevärld i ofärdiga filmer

Stillbild ur ”Gravity and Grace” av Chris Kraus Foto: Chris Kraus

Den uppmärksammade författaren Chris Kraus har också gjort experimentell film. 

Frida Sandström ser en skissartad samling på Index i Stockholm. 

I år har Stockholmsgalleriet Index Foundation presenterat kvinnliga konstnärer som arbetar i bildkonstens gränsland. Från Mette Edvardsens minimalistiska koreo­grafier till Roxy Farhats populära musikvideor. Nu är det dags för författaren och konstkritikern Chris Kraus, som under 80- och 90-talen även gjorde videokonst. Filmen var då ett sätt för henne att skriva utan ord – med bilder. 

Det hela började med att Kraus bjöd in sina vänner och bekanta i New Yorks litteraturkretsar till experimentella middagar eller fester, där de fick medverka i en enkel performance. Sammankomsterna filmades med analoga videokameror och klipptes sedan av Kraus på samma vis som hon i dag skriver litte­ratur. Som författare använder hon sig av citat från brev, högläsningar eller performance­improvisationer.  

Chris Kraus, stillbild ur ”Foolproof Illusion” , 1986. Foto: Chris Kraus

I Kraus filmer såväl som i hennes böcker sammanflätas reflektioner om konst, politik och samhälle. Innehållet är eklektisk och uttrycket essäistiskt. En film kan ha ett tydligt narrativ och ett högt tempo, medan en annan långsamt avslutas i förvirring. Även kvaliteten varierar, men den intelligenta undertexten är uppenbar – för den som känner till referenserna eller har tålamod att vänta till slutet. 

1995 släppte Kraus sin sista film och enda långfilm, ”Gravity and Grace”. Den lånar sin titel från filosofen Simone Weils bok från 1952 och följer två unga kvinnor på upptäcktsfärd i Nya Zeeland, där Kraus själv spenderade delar av sin uppväxt.

Leken med referenser och karaktärer är talande för Kraus, som blandar det privata med det professionella. Utställningens filmer framstår därför som nio skissböcker, fulla av idéer och frågor som ännu inte formulerats färdigt.

Vy från Chris Kraus utställning på Index Foto: Index Foundation

I den experimentella dokumentären ”How to shoot a crime” från 1987 sammanflätas vad som tycks vara New York-polisens arkivbilder och intervjuer med boende i områden där brott har begåtts. Kontrasten mellan berättarrösten och bilderna, som i vanlig ordning hos Kraus sällan passar ihop, skapar en kuslig känsla av att våldet begås av oss själva. Filmen är en av Kraus bättre och gjordes tillsammans med hennes dåvarande partner, litteraturvetaren och kritikern Sylvère Lotringer. Resten av Kraus verk har fallit i glömska sedan hon lämnade filmvärlden i mitten av 90-talet. 

Index visar Kraus samtliga nio filmer på var sin lcd-skärm, placerade på rad i en rektangel som fyller en stor del av gallerirummet. På väggen bakom varje skärm hänger en fotokopia av ett uppslag ur en bok av Kraus, som galleriet valt ut i relation till respektive film. 

Det hela blir något mekaniskt, och jag undrar om Kraus samlade arkiv alls borde visas så likriktat. Eftersom inget innehåll är det andra likt och då klippningen eller skrivandet anpassats därefter, borde presentationerna vara minst lika varierade. Först då skulle vi kunna träda in i Kraus livliga tankevärld, och stanna kvar länge. 

Chris Kraus: ”Radikal romantik kan leda till ett annat liv”